Tag Archives: #corona

Den globala fetman är ett större problem än Covid-19

Posted on by

Sverige ter sig tämligen tudelat gällande om coronakrisen är överdriven eller av sådan dignitet att tiotusentals svenskar kan ha mist livet vid årsslutet, underförstått att Folkhälsomyndighetens strategier varit felaktiga. Att sätta frågan i perspektiv genom att hänvisa till jämförelser med bland annat antalet årliga döda i malaria, TBC, arbetsplats- och trafikolyckor förefaller dock mindre lyckat, då dessa inte är exponentiella fenomen som sprids likt en pandemi. Först vid årsslutet kan emellertid summan av multiplikationseffekten klargöras: kommer några hundratusen ha förolyckats runtom i världen eller flera miljoner?

Ett annat sätt att se på frågorna kring perspektiv och proportioner är att det finns överlappningar mellan risken för att dö av coronaviruset och övervikt, som nyligen uppmärksammades av Sandrine Cabut i franska publikationen Le Monde. Även i tidigare skeden har den föreslagits som riskfaktor men proportionerna ser ut att vara större än vad som tidigare förutsatts. Det senare är intimt sammankopplat med ett problem som både har nationella och globala implikationer – fetman.

I synnerhet är det två aspekter av fetman som är problematiska och drabbar samhällen, familjer och individer: kostnader och för tidig död. Genom World Obesity Data illustreras och klargörs i vilken utsträckning som länders befolkningar är kraftigt överviktiga. Särskilt drabbade är stater som USA, Mexiko, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika och Paraguay, samt patriarkala länder som Saudiarabien, Egypten och Turkiet där kvinnor förväntas stanna hemma och där tillgången på billiga och energitäta livsmedel är stor. Detta med en andel lidande av fetma som ligger på 30-40%.

Föredömena finns i Östasien, främst Japan och Sydkorea, där överviktsandelarna endast motsvarar 3–4%. Sannolikt beror det senare på en kombination av politiska åtgärder, socialt tryck, annorlunda kostkultur, och en större andel som har högre basförbrukning i vardagen genom att gå uppför trappor och vara stående i samband med kollektivtrafik.

Sverige ligger på cirka 15%, men det finns stora variationer mellan socioekonomiska grupper inom landet, som i kombination med trångboddhet kan ha varit särskilt negativt för Järvaområdets invånare där andelen döda har varit som störst inom Stockholmsregionen. Det är som ett slags habitus och kulturellt kapital, för att låna två termer från den franske sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Näringsrik och energisnål kost och träningsmöjligheter är inte nödvändigtvis dyra företeelser, men alla känner inte till knepen för att hålla sig slanka och friska. Ett jämlikt samhälle handlar lika mycket om livsstil som siffror på bankkontot. Det är viktigt att hälsosamma rön sprids till folkflertalet.


Sydkorea


USA

Att beräkna totala samhällskostnader för fetma är svårt eftersom kaloristinna livsmedel som snabbmat, bakverk, godis och läsk omsätter så mycket pengar, men flera försök har gjorts. I en OECD-rapport från fjolåret kan vi bland annat läsa att mellan 2020–2050 beräknas OECD-länder spendera cirka 8,4% av sina sjukvårdsbudgetar på att hantera fetmarelaterade sjukdomar och samhällsproblem. Överviktiga står för 70% av kostnaderna för diabetes och 23% för kostnaderna av kardiovaskulära sjukdomar. Den genomsnittliga förväntade livslängden kommer att sjunka med tre år. Så många som 40 miljoner dör årligen en för tidig död på grund av överviktsrelaterade problem. Siffran kan bli ännu högre 2020 på grund av coronaviruset, även om det blir svårt att fastställa dödsorsaken när komorbiditet föreligger hos de som både smittats av viruset och är kraftigt överviktiga.

Det viktiga är att de akuta coronarelaterade problemen tas itu med på ändamålsenliga sätt, men massiva problem som fortgår år efter år får inte förbises. Sammantaget är den globala fetman ett mycket större problem än Covid-19, både bokstavligt och bildligt talat.

Samhället måste noggrant överväga cost/benefit gällande stora beslut i samband med corona-krisen

Posted on by

Inom samhällsforskning är cost/benefit en av de viktigaste modellerna för att beräkna vinster och förluster och kan genomföras med många olika komplexitetsgrader. Några goda exempel är dels The Myth of Achievement Tests (2014) som noggrant belyser effekterna av att investera i barns tidiga karaktärsutveckling för utbildning och arbetsliv, dels Prioritizing Development (2018) som grundligt analyserar effekterna av att prioritera FN:s globala mål.

Det handlar inte enbart om ekonomiska sådana utan hälsoeffekter och dödsfall är i allra högsta grad relevanta aspekter att ta i beaktande. Exempelvis är energiförsörjning i utvecklingsländer inte endast en fråga om effektivitet och kostnadskalkyler utan om att minska död och lidande som uppstår när människor bränner ved inomhus eller i tätbefolkade byar. En elspis är så mycket mer än ett mer praktiskt sätt att bereda mat.

Det hela blir till ett delikat och svåravvägt företag i samband med coronavirusets spridning i både relativt fattiga och rika länder. Det är uppenbart att det kostar samhället mycket pengar och många människoliv att utgå från en ”business as usual”-modell eftersom spridningstakten då sannolikt ökar i sådan grad att den belastar sjukvården och leder till eskalerande dödsfall i liknande skala som Italien. Konsensus tycks råda om att fullständig eller partiell isolering och andra preventiva åtgärder därför är nödvändiga för att bromsa spridningen och skydda de sköraste i samhället, i synnerhet äldre och kroniskt sjuka, under en tid. Låt vara att de mer exakta effekterna är svårmätta.

Detta sammanfaller i sin tur med att näringslivet, den offentliga sektorn och löntagare belastas i och med kraftigt minskad konsumtion, börsfall, stängda verksamheter, samt varsel och uppsägningar. Staten lägger nu minst 30 miljarder av sina finanser i syfte att motverka en del av de negativa ekonomiska- och samhällseffekterna. Redan efter en månads isolering i kölvattnet av corona-viruset blir kostnaderna höga för både statliga och privata aktörer. Konkurser av små- och medelstora företag samt varsel innebär ekonomiska förluster och privata problem för individer och familjer. Forskning visar på allvarliga psykosociala effekter när arbetslöshet och osäkerhet uppstår, särskilt om den är av långvarig karaktär. På ännu längre sikt hotas en stor del av den samhälleliga standarden och infrastrukturen. Välfärdssystem och högre materiell standard är en konsekvens av ekonomisk utveckling och aktivitet.

Därför förefaller det rimligt att det svenska samhället – och motsvarande i andra länder – tar i beaktande i vilken utsträckning som samhället blir lidande i sådan grad, efter över en månads isolering, att en återgång till ”business as usual” (om än med vissa revideringar, som exempelvis fortsatt fysisk isolering av gamla och sjuka, preventiva beteendemönster bland människor i allmänhet, samt ändamålsenliga reserestriktioner) vore mer önskvärt.

En sådan modell beaktar även kumulativa effekter av ökad spridning av coronaviruset som kan innebära tiotusentals smittade runtom i landet; av exempelvis 50 000 kan 10% få tydliga symtom och 1-2% dö. Det vore i så fall inte cynism som enbart utgår från ekonomiska intressen utan även tar hänsyn till humanitära konsekvenser. Detta eftersom ekonomiska och humanitära dimensioner är så intimt sammankopplade i vissa skeden. Resonemanget får ytterligare tyngd när man belyser effekterna av utebliven turism i emerging markets som till exempel Indonesien, Thailand och Sri Lanka, liksom turismdominerande länder i Europa (Italien, Spanien, Kroatien, Grekland, Malta, Cypern m.fl.).

En förutsättning för ett humant samhälle är god ekonomisk utveckling som inte blir alltför undergrävd i kristider. Det tycks som att när kalkyler görs är det bästa att snabbt få hjulen att snurra än en gång, fast på ett lite annat sätt och takt.