Sverige ter sig tämligen tudelat gällande om coronakrisen är överdriven eller av sådan dignitet att tiotusentals svenskar kan ha mist livet vid årsslutet, underförstått att Folkhälsomyndighetens strategier varit felaktiga. Att sätta frågan i perspektiv genom att hänvisa till jämförelser med bland annat antalet årliga döda i malaria, TBC, arbetsplats- och trafikolyckor förefaller dock mindre lyckat, då dessa inte är exponentiella fenomen som sprids likt en pandemi. Först vid årsslutet kan emellertid summan av multiplikationseffekten klargöras: kommer några hundratusen ha förolyckats runtom i världen eller flera miljoner?
Ett annat sätt att se på frågorna kring perspektiv och proportioner är att det finns överlappningar mellan risken för att dö av coronaviruset och övervikt, som nyligen uppmärksammades av Sandrine Cabut i franska publikationen Le Monde. Även i tidigare skeden har den föreslagits som riskfaktor men proportionerna ser ut att vara större än vad som tidigare förutsatts. Det senare är intimt sammankopplat med ett problem som både har nationella och globala implikationer – fetman.
I synnerhet är det två aspekter av fetman som är problematiska och drabbar samhällen, familjer och individer: kostnader och för tidig död. Genom World Obesity Data illustreras och klargörs i vilken utsträckning som länders befolkningar är kraftigt överviktiga. Särskilt drabbade är stater som USA, Mexiko, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika och Paraguay, samt patriarkala länder som Saudiarabien, Egypten och Turkiet där kvinnor förväntas stanna hemma och där tillgången på billiga och energitäta livsmedel är stor. Detta med en andel lidande av fetma som ligger på 30-40%.
Föredömena finns i Östasien, främst Japan och Sydkorea, där överviktsandelarna endast motsvarar 3–4%. Sannolikt beror det senare på en kombination av politiska åtgärder, socialt tryck, annorlunda kostkultur, och en större andel som har högre basförbrukning i vardagen genom att gå uppför trappor och vara stående i samband med kollektivtrafik.
Sverige ligger på cirka 15%, men det finns stora variationer mellan socioekonomiska grupper inom landet, som i kombination med trångboddhet kan ha varit särskilt negativt för Järvaområdets invånare där andelen döda har varit som störst inom Stockholmsregionen. Det är som ett slags habitus och kulturellt kapital, för att låna två termer från den franske sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Näringsrik och energisnål kost och träningsmöjligheter är inte nödvändigtvis dyra företeelser, men alla känner inte till knepen för att hålla sig slanka och friska. Ett jämlikt samhälle handlar lika mycket om livsstil som siffror på bankkontot. Det är viktigt att hälsosamma rön sprids till folkflertalet.
Sydkorea
USA
Att beräkna totala samhällskostnader för fetma är svårt eftersom kaloristinna livsmedel som snabbmat, bakverk, godis och läsk omsätter så mycket pengar, men flera försök har gjorts. I en OECD-rapport från fjolåret kan vi bland annat läsa att mellan 2020–2050 beräknas OECD-länder spendera cirka 8,4% av sina sjukvårdsbudgetar på att hantera fetmarelaterade sjukdomar och samhällsproblem. Överviktiga står för 70% av kostnaderna för diabetes och 23% för kostnaderna av kardiovaskulära sjukdomar. Den genomsnittliga förväntade livslängden kommer att sjunka med tre år. Så många som 40 miljoner dör årligen en för tidig död på grund av överviktsrelaterade problem. Siffran kan bli ännu högre 2020 på grund av coronaviruset, även om det blir svårt att fastställa dödsorsaken när komorbiditet föreligger hos de som både smittats av viruset och är kraftigt överviktiga.
Det viktiga är att de akuta coronarelaterade problemen tas itu med på ändamålsenliga sätt, men massiva problem som fortgår år efter år får inte förbises. Sammantaget är den globala fetman ett mycket större problem än Covid-19, både bokstavligt och bildligt talat.