Samtiden rymmer både negativa och positiva fenomen. Bland de negativa kan stor ekonomisk ojämlikhet nämnas, både inom länder och globalt, och ökad självmordsfrekvens. Ekonomisk ojämlikhet speglar dock själva den inneboende dynamiken inom världsekonomin och kapitalismen, men systemet behöver tveklöst reformeras politiskt och ekonomiskt. Självmordstalen inom Sverige är stabila mellan 2006-2017 – den så kallade ökade psykiska ohälsan har faktiskt ej ökat i det svenska samhället, även om överdiagnostiken kan ge sken av att alltfler är deprimerade.

Även miljöförstöring är onekligen negativ, men studerar man det fenomenet mer ingående inser man att bilden är långtifrån entydig. Ju rikare ett land blir desto fler nationalparker och naturreservat etableras; dessutom har rika länder lättare att hantera naturkatastrofer, oavsett om de har koppling till global uppvärmning eller inte. Man kan även nämna infantiliseringen och försämringen av kulturen, vilket bland annat speglas i populärmusik och konst, som någonting negativt.

Nu ska jag emellertid inte relativisera de negativa företeelserna utan fokusera på tre positiva fenomen, som allesammans har engagerat mig en hel del under 10-15 års tid. Det rör sig om företeelser som har en stor global inverkan, varför dessa inte kan avfärdas som blott tillfälliga, triviala tecken i tiden.

1. Fitness
Fitnesskulturen har vuxit enormt, vilket även diskuterats i Forbes (2018) och verket Fitnessrevolutionen (2015) – inte minst själva intresset för att träna regelbundet, äta nyttigt och ändamålsenligt, snarare än bodybuilding och fitnesstävlingar. När jag började träna regelbundet på gym i februari 2004 var det redan väldigt utbrett så klart, men jag har sett intresset för fitness, wellness och crossfit öka under 15 års tid.

Helheten av all evidens tyder på att det är objektivt hälsosamt och positivt att träna regelbundet och äta ändamålsenligt: skelettmuskelstyrkan ökar, stressen minskar, förhållandet mellan muskelmassa och kroppsfett blir mer optimalt. Sannolikt bidrar det även med minskad alkoholkonsumtion och en överlag hälsosammare livsstil. Givetvis finns det även negativa fenomen som överträning och kroppsfixering men den allmänna debatten är så pass balanserad och vetenskaplig vid det här laget att det är undantag snarare än regel.

2. Kunskapsfokus
Det finns inte sällan ett glapp mellan det kvalitativa och kvantitativa. Det som har genuin kvalitet, vilket för övrigt inte alltid är enkelt att objektivt fastslå, leder inte nödvändigtvis till stor kvantitet i form av fans, intäkter, likes och följare. Ofta är förhållandena snarast omvända. Exempelvis läses forskningsartiklar och vetenskapliga böcker – delvis på grund av högre svårighetsgrad, delvis på grund av större svårtillgänglighet – av betydligt färre människor än intellektuellt slappa tidningskrönikor och slätstrukna Youtube-kanaler.

Dock visar sådana som fjolårets största intellektuella succé, Jordan Peterson, att kunskap och intellektuell debatt kan nå en stor publik och till och med läsekrets. Även svenske Tino Sanandaji är väldigt populär, trots att han är ekonomisk forskare i grunden. Det finns fler exempel, både i Sverige och andra länder. I allmänhet går det att skönja en trend i form av ökat kunskapsintresse. Givetvis kommer bara en försvinnande liten andel att bli kända och framgångsrika, men alla som skriver och forskar i skymundan kan likväl känna att deras arbeten åtminstone potentiellt skulle kunna uppmärksammas av fler. Framför allt gäller det att fokusera på ämnen som intresserar en större mängd människor, både ren naturvetenskap och intressanta samhällsfrågor.

3. K-pop
Det tredje positiva globala fenomenet som jag väljer att lyfta fram är k-pop. Ända sedan mitten av 1990-talet har jag följt och engagerat mig i en mängd musikgenrer som hiphop, metal och emorock, både rent personligen och som skribent och akademiker.

När jag sedan åkte till Japan och Sydkorea 2009 kunde en perfekt balans mellan min fäbless för östasiatiska skönhetsideal (som inte på något sätt innebär att man är “Asian lover” och begränsar sig till en viss kultur), resor och musik kombineras – det var då jag hörde j-pop/rock och k-pop för första gången och kunde ana varför det var så speciellt och det senare rentav kunde nå utanför Östasien.

Efter en resa till Taiwan 2013, där k-pop spelades flitigt, började jag intressera mig mer för det som kulturellt och ekonomiskt fenomen mer än själva musiken. Det visuella uttrycket, blandningen mellan västerländsk musik och det koreanska språket, självdisciplinen, samt den stora ekonomiska potentialen fångade mitt intresse och jag funderade på om jag kunde bidra med något själv. En del artiklar 2014 och 2015 publicerades och diskuterades i svensk media. Jag argumenterade för att det koreanska språket och den insulära amerikanska musikmarknaden utgjorde hinder för k-pop att slå igenom globalt på bred front.

Men 2018 blev det uppenbart att k-pop, trots dessa hinder, nådde stora globala framgångar, i och med de två grupperna BTS och BLACKPINK. Min näst senaste artikel, som kommer att publiceras i en internationell granskad forskningstidskrift inom snar framtid, förklarar de differentierande faktorer som ligger bakom att BTS i dag är världens största killgrupp och BLACKPINK världens största tjejgrupp (om än inte riktigt på samma skyhöga nivå som exempelvis Ariana Grande, Taylor Swift eller Dua Lipa). Enbart BTS har genererat 3,6 miljarder amerikanska dollar.

K-pop kan uppfattas som något rent subjektivt, antingen positivt eller negativt, men jag vill hävda att det finns en objektiv grund, inte minst gällande den visuella aspekten och innehållet. Det går förstås att kritisera branschen av en mängd skäl, exempelvis tidigare kontraktsdispyter, dålig behandling av medlemmar (särskilt från Kina), och de artificiella inslagen i form av singback, plastikkirurgi och andra visuella förbättringar – i hög grad samma företeelser som man kan kritisera västerländsk pop för.

Men fördelen med Sydkorea och dess musikindustri är att landet erbjuder en “tredje väg” mellan den extremt sexualiserade och dekadenta västerländska populärkulturen och den islamiska civilisationens rigida reglering av kvinnor och mäns sexualitet, utseenden och beteenden. Forskning visar att alltifrån japaner och kineser till israeler, palestinier, mexikaner, peruaner, fransmän och svarta och vita amerikaner älskar k-pop, kanske just på grund av att materialet har en närmast universell prägel. Oavsett etnisk och nationell bakgrund kan man tycka att exempelvis Apink är söta och duktiga. Lyriken behandlar teman som människor kan relatera till, oavsett om de är 15 eller 50: romantik. Dessutom finns en del utrymme för nya hybridgenrer som upplevs som lite “coolare”, till exempel BTS raplåtar eller NCT:s danskoreografi.

Ytterligare en positiv sak är att kroppsvariationen inom har k-pop har vidgats på sistone (utan att för den sakens skulle slå över i fat acceptance och liknande), vilket bland annat gruppen CLC manifesterar. Två medlemmar är relativt kurviga eller åtminstone normalbyggda.

För att sammanfatta existerar det alltså tre stycken globala fenomen – och som därtill har vuxit i omfattning de senaste åren – som är positiva och främst har en konstruktiv inverkan på människor som intresserar sig för dem. Personligen hade jag intresserat mig för dessa saker oavsett om de vuxit eller inte eftersom det handlar om preferenser, intressen och livsstil, men det är ändå givande att engagera sig i något som faktiskt har stor inverkan och potential till ännu större sådan.