Tag Archives: #klimat

Så här kan din förståelse för klimatet bli mer komplex, nyanserad och vetenskaplig

Posted on by

En av de grundläggande företeelserna inom statistisk analys, och i grunden all form av kvantitativ forskning, är att lära sig skilja mellan statistiska samband och orsakssamband, korrelation och kausalitet (även om det ibland inte är knivskarpa gränser eftersom kausalitet förutsätter korrelation och det handlar om modellernas validitet och reliabilitet). Det är även att lära sig att förstå samhälls- och naturfenomen sällan orsakas av en utan flera faktorer eller en samverkan av olika faktorer. Vidare är det att förstå att kunskap om fenomen i världen inte bara “finns där ute” utan är påverkade av politiska och ekonomiska incitament, trender och preferenser. Exempelvis är konsensus om klimatet en följd av människors bedömningar och hur frågorna ställs. Det finns även uppenbara begräsningar i den mänskliga förmågan att mäta klimatet och vad som påverkar det.

Allt detta tycks dock ha undgått många som intresserar sig för klimatdebatten, där endast en faktor – människans utsläpp av koldioxid – antas påverka framtida väderhändelser. Därför krävs en kritisk genomgång.

Visserligen baseras detta på en allmän uppfattning om att världen blir varmare på grund av just den faktorn, men då missar man ändå alla andra faktorer och kan inte göra en mer självständig analys av läget. Med hjälp av nedanstående begrepp kan man emellertid skaffa sig en bättre förståelse för olika delar och helheten av vad detta innebär, samt tänka mer kritiskt kring klimatdebatten som politisk fråga.

Multivariat analys
Det första man bör slå fast i anslutning till klimatfrågan är att klimatet påverkas av åtminstone fyra huvudfaktorer: solfläcksaktivitet, vulkanisk aktivitet, havsoscillationer, och mänskligt orsakade utsläpp av koldioxid och metangas. Det senare brukar kallas antropogena effekter. Utöver dessa huvudfaktorer kan man addera en mängd mikrofaktorer som tunna moln (“thin clouds”) och den totala växtligheten i haven och på jordytan, vilka absorberar koldioxid.

Milanković-cyklerna är små och långsamma variationer av instrålningen av solljus till jordytan, orsakade av regelbundna förändringar av jordens banrörelse kring solen och av riktningen på jordens rotationsaxel. Dessa anses vara upphovet till de senaste årmiljonernas skiftningar mellan istider och varmare interglacialer. Det finns skäl att återkomma till en del av det.

Noterbart är att endast 8% av tusentals publicerade klimatforskningsstudier lyfter fram att människan till betydande del har bidragit till ökade temperaturer i världen. Det beror på att det finns så många andra faktorer att undersöka.

Effektstorlekar
Den andra saken som är viktig att förstå är att effektstorlekar från olika variabler/faktorer skiljer sig åt, ibland vid olika skeden. Denna aspekt kan gärna diskuteras i anslutning till konstanthållning av variabler. I grunden handlar det om att förstå att solfläcksaktiviteten totalt sett har den största effekten på klimatet eftersom den ligger till grund för istider och mellanliggande, varmare perioder som den nuvarande. Koldioxidutsläpp kan inte påverka istider.

Man skulle apropå det kunna tänka sig att det blir en ny istid, trots ökade koldioxidutsläpp. Detta eftersom den marginella effekten från växthuseffekten tas ut av den betydligt större effekten från den minskade solfläcksaktiviteten.

Konstanthållning av variabler
Låt säga att du befinner dig i ett kallt klimat, till exempel på Grönland där det för tillfället är 25 minusgrader (klimat är vädret mätt över minst 30 års tid). Du har alldeles för lite kläder på dig och fryser, men tar på dig dubbla lager med vantar och handskar och en varm vinterjacka som är specialdesignad för att alstra och absorbera värme i kallare klimat. Därefter känner du dig givetvis varmare. Eftersom temperaturen och vädret sannolikt inte har förändrats inom loppet av några minuter kan man anta värmeökningen – och den subjektiva upplevelsen av densamma – enbart beror på de adderade klädlagren.

Detsamma kan sägas om hur man kopplar människans koldioxidutsläpp till den globala uppvärmningen, det vill säga att växthuseffekten är det som har orsakat värmeökningen på drygt en grad celsius sedan den förra “lilla istiden” (cirka 1350-1850). Om alla andra variabler konstanthålls, inte minst solfläcksaktiviteten, kan vi anta att ökningen primärt beror på mänsklig påverkan, men om den inte är det kan den globala uppvärmningen bero på naturlig variabilitet i klimatet. Det kan också röra sig om en kombination av naturliga och antropogena effekter, till exempel att solfläcksaktiviteten har ökat men även att växthuseffekten får mindre solljus att stråla tillbaka ut bortom atmosfären.

Modelleringar och scenarier är alltid felaktiga
Det finns en devis som säger att “all models are wrong, but some are useful”. En statistisk modellering, framför allt om den försöker förutsäga framtida scenarier, är alltid felaktig även om den i bästa fall delvis fångar vad som sedermera sker i verkligheten. Jämförelser mellan modelleringar och faktiska utfall skiljer sig alltid åt, mer eller mindre.

Inom klimatforskning utgår forskare från en mängd modelleringar som motsvarar ett visst scenario – det är bland annat det som har givit upphov till teorier om “tipping points” eller extrema temperaturökningar på 4-5 grader. Ofta är det de extrema, närmast dystopiska scenarierna som har fått uppmärksamhet i svensk och internationell media, även om medieintresset i hög grad beror på vad som för tillfället förefaller mest aktuellt. Exempelvis har covid-19 trängt undan en stor del av klimatalarmismen. Bjorn Lomborg, Richard Lindzen, Willie Soon, och Lennart Bengtsson tillhör de forskare som anser att klimatalarmismen är kraftigt överdriven och missvisande. Lindzen förfäktar att det finns en mycket stor diskrepans mellan modellers uppskattningar och de faktiska temperaturerna, vilket bland annat beror på “climate sensitivity”. Alltså, trots ökade halter koldioxid i atmosfären är klimatsystemet inte särskilt känsligt för det utan det primära är solens aktivitet.

I grunden handlar det dock om att förstå att det alltid finns en tydlig diskrepans mellan faktiska temperaturer och modellerade temperaturer (och andra väderfenomen). Därför är det mer rimligt att mäta temperaturer vid många tillfällen under de kommande decennierna och följa utvecklingen successivt. Detsamma gäller inlandsisarnas tjocklek med mera.

När det gäller jämförelser mellan “business as usual” och vad som blir konsekvenserna av att införa strikta åtgärder för att försöka minska temperaturen i världen under 2000-talet gäller det att tänka kritiskt och väga cost-benefit. Det är inte rimligt att lägga tusentals miljarder på något som endast har en marginell effekt, och förutsätter att andra variabler som solens strålning konstanthålls.

För- och nackdelar med ett varmare klimat
Klimatförändringar beskrivs ofta på ett negativt sätt. Farhågor gäller till exempel ökad torka och därmed en större mängd och andel klimatflyktingar, samt försurning av haven, och ökade havsnivåer som en konsekvens av att inlandsisarna smälter.

Man måste dock ha i åtanke att på vissa delar av jorden, främst norra halvklotet, är ett par graders ökning i medeltemperaturer mest av godo – så har det sett ut hittills sedan återhämtningen från den “lilla istiden” (1850-). Det innebär längre odlingssäsonger och därmed mer lokala och regionala import- och exportmönster. Frukt behöver inte köpas och fraktas från Sydamerika. Ironiskt nog minskar därför koldioxidutsläppen – frågan är alltså komplex så det förslår. Växtligheten kommer att frodas generellt, vilket även det leder till högre grad av koldioxidabsorbering. Många djurarter kommer att trivas. Varmare och kortare vintrar innebär mindre behov av elektricitet, sådan som ofta utvinns från olja för att täcka upp energibehovet sedan kärnkraftverk stängt ner sin verksamhet.

Klimatfrågan är i grunden ekonomisk
Som jag har skrivit om i en multidisciplinär artikel som finns länkad nedan måste man också vara varse om att klimatfrågan i hög grad är en ekonomisk fråga. Forskning på nya lösningar inom framför allt energisektorn, samt att anpassa infrastrukturen har att göra med ekonomiska resurser. Resiliens, motståndskraft, skapas av att ha hög ekonomisk utveckling. Singapore och Dubai klarar sig så bra på grund av att de är rika och innovativa länder, trots ett tufft tropiskt- respektive ökenklimat. USA och Japan är ofta drabbade av naturkatastrofer, men klarar sig jämförelsevis bra på grund av välutvecklad infrastruktur och hög ekonomisk tillväxt. Detsamma gäller inte till exempel Filippinerna och Guatemala.

Framför allt gäller det att så många länder som möjligt når en acceptabel utvecklingsnivå så att de kan skydda sig från basala naturfenomen som järnbävningar, torka och översvämningar, oavsett om dessa har skett som en följd av naturlig variabilitet inom klimatet eller som en konsekvens av ekonomisk aktivitet där utsläpp av fossila bränslen är en del av vardagen. Men det är även önskvärt att i-länder fortsätter att leda utvecklingen av teknologi och bygger upp starka ekonomier som hanterar eventuella konsekvenser av till exempel ökade havsnivåer på ett per decimeter.

Lösningar
En rad förslag på lösningar är att blanda Research & Development (R&D) med adaption, det vill säga anpassningar till ett sannolikt varmare klimat, och se till att energiförsörjningen är effektiv, ändamålsenlig, och blir billigare. Det kan gälla en kombination av kärnkraft, vindkraft, solkraft och andra tekniker.

Ju högre ekonomisk tillväxt, desto lättare att hantera stora kostnader förknippade med ökade temperaturer. En sådan ekonomisk tillväxt bör helst vara i enlighet med ny teknologi inom industri-, energi- och transportsektorerna. I den mån koldioxidutsläpp når en kritisk nivå kan man krasst konstatera att en del av skadan redan har skett eftersom det redan har släppts ut så mycket som är lagrad i atmosfären, men “carbon capture and storage” är intressant och lovande. Det handlar bland annat om att plantera mycket ny skog runtom i världen, och öka växtligheten i haven som kan absorbera mer koldioxid från haven. Dessutom gäller det att maximera fördelarna med ett lite varmare klimat. Det kan öka förmågan till lokala odlingar av frukt och grönsaker på norra halvklotet.

Förhoppningsvis har detta inlägg bidragit med en lite mer komplex och nyanserad förståelse för dels hur många faktorer som påverkar klimatet, att vi måste följa utvecklingen och inte förlita oss på modeller, och hantera frågan som ett i hög grad ekonomiskt och infrastrukturmässigt problem som fordrar eftertanke och rimliga avvägningar.

Vidare läsning
Nature Climate Change
How Much Human-Caused Global Warming Should We Expect with Business-As-Usual (BAU) Climate Policies? A Semi-Empirical Assessment
Northern Hemisphere Snow-Cover Trends (1967–2018): A Comparison between Climate Models and Observations
The atmospheric general circulation model ECHAM-4:
Model description and simulation of present-day climate
The Role of Volcanic Activity in Climate and Global Change
Prioritizing Development
Beyond equilibrium climate sensitivity
Parallelization: the Fourth Leg of Cultural Globalization Theory
False alarm
Climate casino

En balanserad syn på klimatfrågan (och unga människors engagemang)

Posted on by

Att vara engagerad i olika samhällsfrågor, och till och med vetenskapliga frågor, är positivt. Det är svårt att vara emot någon eller någras engagemang i sig. Inom ramarna för demokratiskt engagemang och diskussion finns också utrymme för att ha fel, mer eller mindre. Särskilt när det gäller mer komplexa frågor där det inte finns enkla svar och bilden ter sig mångfacetterad. Att ha som utgångspunkt att engagemang är negativt i sig och att människor, unga eller gamla, ska veta sin plats vore därför en märklig utgångspunkt. Det finns också en logik i att unga är mer oroliga för miljö och klimat än medelålders och äldre, eftersom konsekvenserna av global uppvärmning drabbar de som i dag är 15 snarare än de som är 65 eller till och med 35 (om än inte i Sverige).

Med det sagt gäller det att tänka ett par steg längre. För detta är i hög grad både en vetenskaplig och ekonomisk fråga, snarare än en moralisk och till och med psykologisk fråga. Delvis är det naturligtvis också en politisk fråga. När man betraktar det i sitt rätta ljus kan människor, såväl unga som gamla, ha ett mer balanserat och rationellt synsätt som kan vägleda dem i deras individuella och kollektiva beslutsfattning. Då kan man också dels förstå hur världen fungerar, vad som är ändamålsenligt, och vad som är ineffektivt, onödigt och så vidare när det gäller klimat och miljö. Här bidrar jag med, via data och forskare, några nycklar till att angripa frågan på ett sådant sätt. Innan detta görs är det svårt att ta människor på allvar, oavsett ålder, oavsett hur många som rent kvantitativt följer med strömmen. Det är som Platon ungefär lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.”

Proportioner och projektioner
För att förstå vad som händer i världen, oavsett om det handlar om BNP eller växthusgasutsläpp och vilka länder och vilka sektorer som står för dem, gäller det att förstå proportioner. Exempelvis släpptes det ut ungefär 37 miljarder ton (alternativt 37 000 miljoner ton) i världen 2018, varav Kina stod för cirka 10 miljarder av dessa, det vill säga 28%. USA står för 15%, Indien 6%, Ryssland 5%, Japan 4%. Sverige 0,15%. Den svenska skogen absorberar en mycket stor del av koldioxidutsläppen, varför Sveriges nettoutsläpp är ännu lägre än 0,15%. Industrisektorn och den totala transportsektorn inom de stora industrinationerna står för den största mängden utsläpp medan flygtrafiken enbart står för 3,5-5% av de totala utsläppen.

På så vis är växthusgasutsläppsfrågan både ett globalt och nationellt problem. Det mest effektiva är att se över utsläppen i stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan snarare än Sverige, Norge, Schweiz och utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika. En stötesten är de projektioner som tydligt visar att Kina har mest inflytande över frågan eftersom det dels är den överlägset största utsläppsnationen, dels planerar att bygga en stor mängd kolkraftverk.

I Sverige, och bland dåligt pålästa vuxna, ungdomar och journalister, har det dock främst handlat om olika livsstilsåtgärder som är helt verkningslösa, till exempel att flyga mindre. Och att tänka per capita är relevant när det gäller att titta på välstånd mätt genom BNP eller genomsnittslöner mätta i dollar eller euro, men inte väsentligt när det gäller miljö- och klimatpåverkan.

Nästan ännu mer absurt, rentav farlig, är det ekofascistiska eller ekototalitära perspektiv – som både finns inom extrem vänster och höger – som implicerar att man inte ska skaffa barn för att det tär på miljön. Det var en del av det som drev den vidriga terroristen på Nya Zeeland. Han såg människomassor i utvecklingsländer som tärande varelser. Naturligtvis måste befolkningstillväxt kunna diskuteras på ett balanserat sätt och ur olika perspektiv, oavsett om det handlar om Sverige eller globalt, men att ha som fokus att nya människor på jorden är en börda ter sig närmast misantropiskt och är om något ett sätt att skapa ångest för barn och familjer. Dessutom stämmer det dåligt överens med de demografiska projektioner som visar att jordens befolkning, på grund av bland annat urbanisering, kommer att minska efter 2100 (mönstren går att skönja redan innan sekelskiftet). Vägen dit kommer sannolikt att kantas av en hel del problem men det gäller att lyfta blicken och se de större sambanden. Som sagt, detta är en vetenskaplig fråga som inte bör bli ideologiserad.

Energipolitik
Som rationella människor förstår är koldioxid- och klimatfrågan till stor del en energipolitisk fråga. Det finns ett stort energibehov i världen, oavsett om det rör sig om Kina, västvärlden eller utvecklingsländer med små eller stora befolkningar. Det överlappar också frågor som luftkvalitet och livskvalitet, rentav kvinnors möjligheter till utbildning, som är ett av FN:s globala mål. Människor i fattiga länder behöver grundläggande hushållsel så att de slipper bränna grenar och kvistar och riskera att förstöra sina lungor och byar där de bor på kuppen. Industrinationer behöver kärnkraft och/eller andra effektiva energikällor. Solenergi kan vara en lösning på södra halvklotet men i stora delar av världen, främst på norra halvklotet, är det kärnkraft som är effektivt; i andra hand gas, vattenkraft och vindkraft, beroende på land och omständigheter.

Utvecklingsparadoxen: ju rikare ett land är desto miljövänligare blir det
Det finns något som kan kallas utvecklingsparadoxen. Intuitivt kan man tänka sig att kapitalism, som har utgångspunkt i västvärlden, är negativ för miljö och klimat. Dels på grund av industrier, dels på grund av transportsektorn, dels på grund av konsumtion. Men västvärlden har faktiskt minskat sina utsläpp per capita och dessutom förbättrat luftkvaliteten. Liknande mönster återfinns i Japan, Sydkorea och Taiwan. Detta har bland annat att göra med tekniska innovationer inom västvärlden, och att när människor når en högre ekonomisk och materiell standard har de råd att engagera sig i miljöfrågor. Därför måste man använda sig av politiska organ för att minska utsläppen eftersom företagen inte kommer att göra tillräckligt om det inte sätts press på dem.

Med det, och den minimala inverkan som flygtrafiken har i åtanke, är det därför mer rimligt att satsa mer på turism och flygresor än mindre. Länder som Ecuador, Peru, Thailand, Filippinerna, Egypten, Costa Rica, Tanzania, Kenya och många andra är till betydande del beroende av turism. Ju högre tillväxt, desto mer miljöfokus. Sådana beräkningar skulle kunna se olika ut men det är värt att ha i åtanke. Dessutom är det naturligtvis så att även flygbolagen engagerar sig i bränsleeffektivisering, om inte annat för att de måste på grund av nationella och internationella direktiv, för att konsumenterna gillar det, och för att spara pengar på bränsle.

Cost/benefit
Danske Bjorn Lomborg och de forskare som han samarbetar med har gjort ett lovande initiativ när de diskuterat cost/benefit. Fokus är på att göra kostnadseffektiva lösningar. Att investera biljoner dollar i grön energi som inte är effektiv är helt enkelt inte rationellt och enbart slöseri med resurser. Tänker och handlar man däremot utifrån cost/benefit kan man nå fram till effektiva lösningar.

En annan viktig sak som Lomborg och nobelpristagaren William Nordhaus har lyft fram är – och här är vi delvis tillbaka på proportionsfrågan – att temperaturökningar med några grader fram tills 2100 kostar ungefär 2-4% av den globala BNP. Det är alltså dyrt men inte världens undergång – även om beräkningarna vore något felaktiga och det rörde sig om 5-7% i stället. Om havsnivåerna ökar med 30-100 centimeter på grund av att inlandsisar smälter, och att temperaturerna ökar, måste städer följaktligen anpassa sin respektive infrastruktur. Även en del fattiga länder kan få fler problem med torka och vattenbrist (förutsatt att de är kvar på ungefär samma utvecklingsnivå som de är i dag, vilket är osäkert). Det kommer att vara kostsamt, men hanterbart. Därför är det bättre att försöka ta itu med en del problem redan nu, på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Titta gärna på videoklippen nedan.

Med utvecklingsparadoxen i åtanke är det därför inte ändamålsenligt att minska den ekonomiska tillväxten i världen, eftersom länder som ökar sin ekonomiska och materiella nivå har enklare att hantera naturkatastrofer, med eller utan koppling till klimat. Det är därför som så många människor dör i Indonesien och Filippinerna, jämfört med Japan och USA när det sker jordbävningar, orkaner och översvämningar. Givetvis ska den ekonomiska tillväxten helst vara baserad på miljövänlig tillverkning, handel och konsumtion, men det är orealistiskt att enbart ha det som utgångspunkt. Det gäller att tänka större och smartare.

Lösningar
Lösningarna har lyfts fram av inte minst Lomborg och hans forskarteam, och nobelpristagaren William Nordhaus. Den senare föreslår en moderat koldioxidskatt som samordnas globalt (coordinated moderate global carbon tax) – carbon pricing. Den skulle innebära en temperatursänkning med 0.6 grader fram tills 2100. Problemet är att det är svårt att samordna en sådan och sannolikt skulle den vara alltför dyr för de fattiga länderna. Hans förslag blir därför teoretiskt snarare än praktiskt, även om det inte ska förbises helt och även om bara de stora utsläppsländerna samordnas vore det konstruktivt.

Men Lomborg och Isabel Galianas betoning av research and development (R&D), i kombination med adaption (anpassning till nya omständigheter), och viss carbon pricing (i den mån det är möjligt), är mer realistisk. Fokus är därvidlag på att göra lågkoldioxidenergikällor billigare och mer effektiva så att de kan spridas globalt. Bland det viktigaste är därför att den unga generationen lär sig matematik, naturvetenskap och ekonomi så att effektiva innovationer sprids och förstås. Om unga strejkar från skolan en dag gör varken från eller till, men ändamålsenlig utbildning är grunden för att utveckla, förbättra och effektivisera det som sker i världen.

En dag kanske en ung kvinna, likt Isabel Galiana, står och föreläser om cost/benefit, men det gör definitivt inte de som gräver ned sig i proportionslös alarmism och inte erbjuder lösningar, utan de som äger framtiden på riktigt är de som ändamålsenligt riktar resurser – tid och pengar – åt det som verkligen gör skillnad.