Tag Archives: #korea

Squid game visar på publikens glömska eller okunskap

Posted on by

Den koreanska vågen har gjort sig gällande under drygt 20 års tid, men i Sverige gick det bara att skönja tendenser till det när k-pop började bli populärt. Det var fortfarande ett nischfenomen snarare än mainstream fram tills 2018, bortsett från Psys “Gangnamn style” som var mer av ett undantag än ett tecken på att sydkoreansk musik var på väg att ta över. Runt 2008-2012 var tonårstjejer i kulörta kläder den främsta målgruppen för k-pop i Sverige.

Sedan kom BTS och BLACKPINK och slog igenom rejält 2018 och plötsligt var k-pop en global företeelse, om än inte nödvändigtvis lika populärt som amerikansk, engelsk och svensk musik i just Sverige (eller motsvarande i andra länder). Något tidigare hade även koreanska skönhetsprodukter letat sig in i sortimentet på Åhléns; k-beauty blev ett fenomen. Lite senare hyllades filmen Parasit (2019) och förstärkte Sydkorea som en pålitlig exportör av högkvalitativ populärkultur, men frågan är om inte senaste Netflix-hypen Squid Game (2021) har blivit ännu större, åtminstone under en intensiv period som varade ungefär en månad. Parasit var trots allt lite av en kritikersuccé medan Squid Game har blivit en mainstreamhype.

Som samtidshistoriskt fenomen är det inte första gången en sydkoreansk produktion når en bred publik. Oldboy (2003) är en högt rankad fim på IMDB. Flera k-dramaserier har också blivit mycket hyllade, men i Sverige vet få vad Winter Sonata (2002) eller Something in the Rain (2018) är. Squid Game sticker ut genom dess omedelbara och omfattande hype i världen.

Seriens framgång visar dock på den glömska eller okunskap som kännetecknar dagens publik. Även om Squid Game håller högre kvalitet rent visuellt har det gjorts en mängd filmer med slående likheter: The Cube (1997), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) och Escape Room (2019), för att nämna några få. Suzanne Collins roman om hungerspelen har rentav blivit anklagad för att ha kopierat japanska Battle Royale – är Squid Game rentav en kopia av en kopia? Man kan även nämna flera koreanska produktioner som ovannämnda Oldboy (2003) och actionthrillerserier som The K2 (2016) och Vagabond (2019), där en omfattande komplott bland inflytelserika människor utgör en fond för handlingen.

Smak är subjektivt men jag tror att om man bekantar sig med dessa filmer och tv-serier, inser man följande: konceptet är på intet sätt nytt, Squid Game har lånat mycket av diverse föregångare, och flera andra koreanska serier är lika bra eller bättre. Om det ändå finns någonting riktigt bra med Squid Game som en del andra koreanska serier saknar, är det avsaknaden av melodrama. Squid Game består av väldigt lite emotionellt dravel i jämförelse med många andra k-draman, även de som i huvudsak är actionbetonade. Samtidigt står sig Squid Game slätt jämte koreanska filmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), och Burning (2018). Förhoppningsvis kan fler få upp ögonen för koreansk film, och framtida produktioner innehåller mindre romantik och mer rå spänning.

7 myter om Östasiens utbildningssytem och kultur

Posted on by

Mitt huvudsakliga forskningsprojekt inom educational research berör Östasiens (avgränsat som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore och Vietnam) utbildningssystem och prestationer i undersökningar som PISA. Jag forskar även om musikindustrin och cultural studies i Östasien, främst Sydkorea. Även om mycket baseras på databaser och OECD-rapporter måste man ha ett interdisciplinärt förhållningssätt för att förstå varje skolsystem och övergripande makrokultur och hur individer verkar inom dem.

En intressant sak som jag har hittat genom en omfattande forskningsgenomgång och jämförande analyser där även andra länder i världen ingår, är att många stereotyper är felaktiga, rentav myter. Här förklarar jag några av dem.

1. Östasiater pluggar mycket mer (inräknat skoldagar, privatundervisning, läxläsning)
Det finns en del data som visar att östasiater ägnar mer tid åt skolarbete totalt sett och har fler skoldagar per år. Vi noterar dock att skillnaderna i många fall är minimala, särskilt om man räknar in antalet undervisningstimmar i skolan.

Dessutom visar en aktuell OECD-rapport och forskning om Japan att många stereotyper om omfattande studietid inom och utanför skolan inte gäller längre. Exempelvis har antalet obligatoriska undervisningstimmar bantats ner rejält, liksom antalet timmar som tillbringas i privatundervisning sedan åtminstone 1980-talet.

2. Östasiaster (särskilt japaner och koreaner) är de mest självmordsbenägna (kanske på grund av skolan)
Det finns visst stöd i forskning för att östasiater, inte minst koreaner, pluggar jättemycket och blir smått självmordsbenägna på grund av academic stress, men dessa data är från 2009 och sedan dess har en ny läroplan lanserats i Sydkorea som fokuserar mer på well-being och har mindre mastigt innehåll i matematikundervisningen.

Framför allt visar undersökningar att de mest självmordsbenägna ungdomarna finns i Nya Zeeland, Estland och Litauen. Sverige, Japan och Sydkorea har ungefär samma nivåer, medan Finland ligger något högre.

3. Östasiater har högst IQ i världen
En annan halvmyt är att östasiater har högst IQ i världen. På en del tester stämmer det verkligen för Taiwan och urbana regioner i Kina som Beijing, Jiangsu, Shanghai och Zhejiang men enbart på Raven’s-tester (icke-verbala). I WISC och WAIS som består av både verbala och icke-verbala deltester försvinner skillnaderna helt eller gäller någon enstaka poäng. I WISC-III-standardiseringen inom 15 länder (publicerade 2003) hade Japan “bara” 98 poäng medan Sverige, Holland, och Tyskland hade 101.

4. Östasiens kulturer är starkt präglade av konfucianism
Att konfucianism finns i Östasien och delvis förenar flera av länderna i regionen är sant, men mindre klart är hur pass viktiga dessa element är i samtiden. Singapore har i hög grad ett hypermodernt skolsystem som har ganska lite gemensamt med konfucianism. Det finns heller ingen koppling mellan matematik och konfucianism. Samtidens koreaner har mer koll på bibelverser än Konfucius. I stället är det förmodligen mer träffsäkert att kalla Östasiens kulturer, särskilt Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan, för ett slags hybridkulturer som blandar buddhism, konfucianism, taoism, och modern västerländsk kapitalism och demokrati. Inom ramarna för utbildning är det framför allt det senare som är påtagligt.

5. Östasien (särskilt Japan och Sydkorea) har de bästa lärarna
Hur man ska mäta lärarkvalitet är inte enkelt, men ett av de mer standardiserade sätten är att utgå från så kallade PIACC scores, teacher cognitive skills. En studie av ledande skolekonomen Eric Hanushek och kolleger visar att västländer som Finland har högst poäng medan Sverige, Holland, Belgien och Tyskland inte är långt efter. Endast Japan och Singapore har något högre poäng än Sverige medan Sydkorea – trots höga löner för erfarna lärare – har något men inte signifikant lägre. Det finns också stora skillnader inom Kina.

6. Östasiater är alltid de mest disciplinerade i klassrummen
Japan, Singapore, Vietnam och Taiwan ligger bra till när det gäller “respekt för lärare” men inte Kinas storstadsregioner eller Sydkorea. Flertalet västländer har snarlik poäng som Hong Kong och andra östasiastiska länder och storstadsregioner. Även case studies visar på relativt odisciplinerade skolor i Seoul, Sydkorea.

7. Östasiater är inte kreativa
Redan 1979 ifrågasatte forskare stereotypen om den okreativa japanen. I själva verket finns kreativitet inbäddat i japansk kultur och landet har blivit framstående inom flera fält, liksom modern teknik. Det är visserligen sant att alltifrån militär till moderna skolsystem har inhämtats från USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien – i Sydkoreas fall är influenserna från Japan och USA – men det finns så pass många egna element att det är svårt att kalla ens k-pop och Samsung för imitationer av västerländsk kultur och teknik. Dessutom har det alltid funnits en prägel från taoism, buddhism och konfucianism, som inte har någonting med västvärlden att göra.

Sammanfattningsvis är bilden av dessa fenomen något brokig men det rör sig i hög grad om myter, förenklingar och felaktiga stereotyper. Ska man förstå östasiatiska skolsystem bör man titta på flera variabler eller faktorer, inklusive de ovan, men även när och hur till exempel matematik praktiseras i relation till läroplanen, lärares spetskompetens och undervisningsmetoder, föräldrars förväntningar och vilken kvalitet och kvantitet som läxläsningen har.

Burning – recension

Posted on by

Under slutet av fjolåret turades både västerländska och östasiatiska medier om att hylla det mystiska dramat Burning, skriven och regisserad av Lee Chang-dong som tidigare har skapat bland andra Oasiseu (2002). New York Times hade den på plats två på sin årsbästalista. Det är fullt förståeligt och välförtjänt.

I grunden rör det sig om ett triangeldrama, men det hinner aldrig riktigt bli intensivt enligt gängse narrativ mall innan den söta Hyemi, som huvudkaraktären Lee Jong-su förälskat sig i, försvinner. Dessförinnan har hon hunnit återse Jong-su från barndomsbyn i Paju nära den nordkoreanska gränsen, som inte oväntat blir betuttad i den jämförelsevis mycket attraktiva kvinnan.

När hon är bortrest och han tar hand om hennes katt, som man inte vet existerar eller inte, onanerar han framför utsikten till Seoul Tower från hennes lägenhetsfönster – som reser sig likt ett slags fallos för det urbana, tydligt men inte övertydligt symboliserande någonting överordnat i förhållande till den rurala hemmiljö som Jong-su vistas i, och på visst avstånd från den möjlighet att göra karriär i huvudstaden som han trots allt har som presumtiv författare. Medan hans våldsamma far är på väg att hamna i fängelse för ett grovt misshandelsbrott tar sonen över sysslorna. När Hyemi inte är närvarande pratar han med en kalv. Han verkar ta det hela med jämnmod.

En styrka med Burning är att den är nyanserad. Det finns typiska konfliktlinjer utifrån klass, status och stad/landsbygd, samt den förälskelse som Jong-su känner för Hyemi, men skillnaderna är inte alltför tillspetsade. Jong-sus förhållningssätt står dock i ganska bjärt kontrast till livsnjutaren Ben (skickligt spelad av Steven Yeun), som Hyemi lärt känna under en resa i Afrika, och som är oerhört trevlig men moraliskt och känslomässigt likgiltig. Under ytan av tillfällig eufori döljer sig också depression hos den till synes skuldsatta unga kvinnan. Man kan bara ana hur allt hänger ihop.

Filmen är löst baserad på Haruki Murakamis novell “Att bränna lador”, som på svenska ingår i samlingen Elefanten som gick upp i rök och andra historier, men innehållet har modifierats en del och filmen utgör både ett bredare och djupare dyk ner i en mylla av realism och metaforer som sträcker sig långt utöver dess drygt 20 sidor. Det “postmodernistiska” inslaget som löper som en röd tråd i en stor del av Murakamis författarskap finns representerat här, både i en del av Bens utläggningar om att bränna växthus, i Hyemis gråt och dans, samt en rad andra händelser. Det finns även explicita intertextuella kopplingar till William Faulkners författarskap och F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby. Murakamis referenser ger berättelsen en mer universell eller åtminstone västerländsk prägel.

Slutresultatet är bitvis inte helt olikt David Lynch, men utan de riktigt flummiga och drömska inslagen. Även den koreanska skräckfilmen The Wailing (2016) är en tänkbar referens, både för dess vändningar och långsamma berättartempo. Här serveras man dock inte ett lika självklart slut. Den suggestiva ljudslingan är ett utmärkt ledmotiv, i synnerhet i de mer detektivliknande passagerna under dess andra hälft.

Burning är precis så bra som man kunde hoppas. Den har hittat en delikat balans mellan det implicita och explicita, och kommer garanterat att leda till intressanta resonemang bland andra som har sett den.