Tag Archives: #Nietzsche

Den här obalansen ligger bakom förfallet i västvärlden och så löser man det

Posted on by

Finns det ett objektivt förfall i världen i allmänhet och västvärlden i synnerhet? Trots att många saker är väldigt bra och det spretar åt olika håll – USA och England har exempelvis de bästa universiteten och de mest framgångsrika företagen, men samtidigt det största förfallet bland sina eliter och vanligt folk – vill jag mena på att så är fallet. Det finns en stor acceptans för allsköns hyperdekadenta livsstilar och fetischer, en stor andel är kraftigt överviktiga, och det går att skönja en ökning av dödliga överdoser och ökat alkoholmissbruk. Delvis mindre mätbart, men icke desto mindre uppenbart, är att många västerländska städer har förfallit i och med ökade antal och andel uteliggare och drogmissbrukare och förfulade stadskärnor (Los Angeles, San Francisco, Paris), samt terrorism (London, Manchester, Paris, Nice etcetera).

En del av detta beror naturligtvis på nyliberalismens benägenhet att öka tillväxten och ojämlikheterna samtidigt, migration, bostadsbrist och fluktuationer i världsekonomin, men en del av det utgör ett slags kulturellt förfall som kan härledas till begreppsduon det apolloniska och dionysiska. Även om Nietzsche delvis hade fel om dessa gudars egenskaper är det likväl en viktig begreppsapparat, och relevanta tolkningar har gjorts av bland andra Camille Paglia.

Det apolliniska står för det ordnade, disciplinerade och “högkulturella” tillståndet och motsvarande livsstilar, till exempel nyklassicistiska byggnadsverk, avhållsamhet och sunda, strukturerade livsmönster, medan det dionysiska står för det vilda, extatiska och oordnade, till exempel alkohol, droger, sex och musik. I antikens Grekland förstod en del lärda denna motsättning och hur samhället bäst skulle balansera dessa två tendenser, men det fanns definitivt ett dekadent element i och med backanaler och orgier.

En del historiker och andra akademiker, med en cyklisk historiesyn (som det inte finns några vetenskapliga bevis för), menar på att alltför långtgående dekadens är ett tecken på samhälleligt förfall. Även om man inte har en cyklisk historiesyn så kan man i hög grad instämma i det. Förfallet kan komma både uppifrån och nedifrån – ofta både och – men generellt är det när politiker, rika människor och andra med inflytande börjar favorisera det dionysiska på bekostnad av det apolliniska som förfallet accelererar.

På grund av en mängd samverkande faktorer, till exempel sekularisering, konsumtionskulturens utbredning, kritiken av “repressiv” sexualitet med mera (Frankfurtskolan, Foucault med flera), har det dionysiska tagit överhanden i ganska hög grad. Kombinerat med en sorts livsstilsrelativism, som främst mer konservativa tänkare som Roger Scruton, Theodor Dalrymple, och Charles Murray har kritiserat, innebär det att för många finns ingen skillnad mellan att lägga alla sina pengar på alkohol och tillbringa helgen med Premier League-fotboll och pizza eller att syssla med kreativa och krävande saker som konst, litteratur och fysisk träning. Det handlar enbart om individens “val”. Självklart är det en förenkling och många anar att det egentligen finns skillnader mellan livsstilsval och beteendemönster, men sådana tendenser finns onekligen. I stället för att lyfta upp de som allra mest behöver disciplin och tydliga ideal – de med lägre socioekonomisk status – slänger man på ännu mer snabbmat, sport, Netflix och mobilspel så att de blir ännu mer cementerade på botten. Allra värst är engelsmännens supande, både på hemmaplan och utomlands, och amerikanernas fetma och sportknarkande. Storföretag och Silicon Valley parasiterar på deras benägenhet till mat- och digitalt missbruk.

Vad som också har varit en stötesten är att många, däribland Nietzsche och senare Foucault och många andra, har insett den dubbelmoral som ofta finns i samhället och det apolliniska. Människor har fina ideal utåt sett, men i den privata sfären eller utomlands kan det förekomma droger, alkohol, fetischer eller värre. Problemet med olika företeelser, som buddhism och katolicism dragna till sin spets, är att de är eller har varit alltför apolliniska och därigenom skapat sin egen dubbelmoral. Paradoxalt nog leder överdriven apollinisk livsföring, kanske ofta, till det omvända. När engelsmannen William Adams anlände till Japan år 1600 och bevistade ett buddhistiskt tempel förfasades han över att munkarna utförde analsex på de stackars unga tempelgossarna mellan bönestunderna, tvärtemot munkarnas regler i Vinaya pittaka. På senare år har en stor mängd katolska präster avslöjats för att vara pedofilvåldtäktsmän.

Det tycks som att det alltså finns någonting negativt med den repressiva, kyska celibattillvaron. Grekernas etiska filosofi övertogs till stor del av den katolska kyrkan, via Thomas av Aquino, men det vore främmande för gemene atenare att förorda kyskhet och alkoholförbud som i buddhismen, kristendomen, och islam. När dessutom protestantismen är extremt oestetisk och tråkig, till skillnad från ortodoxa kyrkor och kyrkorum, är det inte konstigt att en stor andel har börjat relativisera kristendomen. Ännu mer patetiskt tycks det bli när dess samtida företrädare hela tiden anpassar sig efter konsumtionsliberalismen och allehanda jämlikhetskrav. I stället för att vara en bastion (kyrka betyder klippa) för tidlösa värden är den som ett korthus som ramlar ihop så fort någon säger “inkludering” på Twitter.

Fyra principer för framtiden
Nu har några historiska och samtida tendenser redogjorts för gällande det apolloniska och dionyniska. Därefter är det dags att klargöra fyra principer som gäller för dessa två kompletterande koncept.

1. Hierarkisering
För det första är det viktigt att hierarkisera dessa två principer. Även om båda behövs bör det apollinska ta överhanden. Vårt samhälles harmoni och framsteg baseras på ordning, disciplin, flit och relativt objektiva principer inom politik, ekonomi, utbildning, vetenskap, språk, arkitektur, moral och livsstilar (mat, träning, sömn m.m.). Det dionysiska inslaget är med nödvändighet underordnat det apolliniska och förekommer som ett komplement, särskilt i ungdomen, som Aristoteles snuddade vid i Etiken. Det är då man har många flyktiga bekantskaper och uppskattar förströelser. Senare i livet blir människor mindre äventyrliga och desto mer ordningsamma och samvetsgranna.

2. Balans
Vid sidan om hierarkisering krävs balans, att det växelvis finns apolliniska grundprinciper att falla tillbaka på efter inslag av dionysiska företeelser. Det kan mycket väl vara ett misstag att enbart leva ett apolliniskt liv, särskilt om det präglas av en ensidig livsstil utan några som helst toppar och dalar. Principen 80/20 eller 90/10 kan ge en fingervisning, även om det är en förenkling.

3. Uppdatering till nya sammanhang
En tredje princip är att uppdatera dessa två principer till nya sammanhang – annars vore de blott kulturhistorisk kuriosa. Det apolliniska är inte samma sak 2019 som 1519, även om en del saker, som nyklassicistisk arkitektur och de grekiska filosoferna, är relativt tidlösa fenomen som många återkommer till. I dag är fitness en form av apollinisk princip, något som grekerna mest kunde fantisera om för cirka 2500 år sedan när de karvade ut estetiska statyer. Dagens backanaler och annat dionysiskt utgörs av nattklubbar, festivaler och fartfyllda upplevelser som Street Kart, bergsklättring och fallskärmshoppning.

4. Integration
En fjärde princip är att dessa två principer kan blandas och integreras i en del sammanhang. Ibland är de åtskilda och avlöser varandra så att säga, till exempel att festa en gång i månaden efter en disciplinerad period, men ibland sker ett slags fusion så att båda elementen finns med. Ett exempel är en del modern musik, både alternativ och mainstream.

För att sammanfatta kan en del av förfallet i västvärlden spåras till en sorts kulturell dekadens präglad av livsstilsrelativism, inte minst en relativisering av det apolliniska. Det är möjligt att tekniken är så kraftfull att människor blir beroende och befinner sig bortom apolliniskt/dionysiskt, men desto större anledning att värdesätta disciplin och nedvärdera zombie-beteenden.

José Ortega y Gasset och den aristokratiska liberala demokratin

Posted on by

En av modern tids mest briljanta tänkare, och en av mina största intellektuella inspirationskällor (jag har främst läst honom på engelska men även en del spanska och svenska), är den spanske filosofen José Ortega y Gasset (1883-1955). Det är en filosof och tänkare som är av allra största vikt att läsa för så många som möjligt, oavsett om de är liberaler, konservativa, nationalister, globalister, vänster eller inte har någon särskild beteckning. I tidigare skeden har han inspirerat tänkare så skilda som Ayn Rand och Pierre Bourdieu.

Han har författat mängder av verk om filosofi och samhällsanalys men hans kändaste utgåva är Revolt of the Masses (1930). Det är till viss del ett väldigt komplext verk men det går att säga en del ganska enkelt om det och några av Ortegas idéer. Innan dess bör man dock fastslå att hans tänkande är influerat av många andra existentialistiska filosofer, som Friedrich Nietzsche, Wilhelm Dilthey och Edmund Husserl. Dock satte han fingret på en rad nya saker och var mycket mer klartänkt och lättförståelig än Nietzsche. Han företräder ett slags vital livsfilosofi där individen ständigt befinner sig i en blivande-process utifrån sina särskilda omständigheter och biologiska impulser. Varje perspektiv är på sätt och vis unikt, och ju fler relevanta perspektiv man belyser desto mer komplett kan ens kunskap bli.

Ortega har beskrivits som företrädare för liberal demokrati, men samtidigt var han väldigt kritisk mot både kommunism och kapitalism: hans viktigaste kritik är riktad mot den så kallade “massans” utbredning i samhället. Till råga på allt var han också folklig på så sätt att han ville nå ut till många och skrev även journalistiskt. Hur går allt det ihop sig?

Det är inte så konstigt som det låter. När Ortega levde i Spanien såg han den totala inkompetensen breda ut sig bland syndikalister och fascister. Alla dessa ville ta makten men få hade den kompetens som krävs för att göra det. Han såg massorna och deras ofta dåliga beteende manifesteras och den auktoritära makten ta för sig utan att grunda sig på rationalitet och analys.

Enligt Ortega har alltid världen styrts av en elit, så på sätt och vis är det ofrånkomligt att några tar makten. Men den teknokratiska eliten, som vi i dag ser i EU, storföretag, finansvärlden och Silicon Valley, saknar visdom. De har hög intelligens och vet onekligen hur man bygger robotar, appar, flygplan och gud vet vad men de vet till stor del inte vart människan ska ta vägen och varför. Är det exempelvis en positiv utveckling med sexrobotar, AI och beroendeframkallande, intelligensbefriad teknologi som gör massorna ännu mer förslavade? Visst finns det positiva trender i världen men intellektuellt, livsstilsmässigt och etiskt finns också många problem. Om Ortega hade levt i dag hade han sannolikt förfasats över allt det som massorna sysselsätter sig med och som har skapats av “eliten”.

Ortega försöker dock finna en lösning som ska komma så många som möjligt till handa, och är då inspirerad av den antika skolningen i form av intellektuell, etisk och fysisk fostran. Det handlar om att skaffa sig en bred och djup utbildning (i dag förmodligen både formellt och autodidaktiskt, på egen hand); att utveckla en erfarenhetsmässig kunskap och att applicera etiska principer i livet; samt att ha ett slags “spirituellt” driv mot olika ideal som är högre än hedonism, konformitet och annat som är typiskt för massmänniskan.

Poängen med en sådan “folklig elitism” – eller aristokratisk demokrati som jag brukar kalla den – är att vem som helst, hypotetiskt sett, kan sträva efter excellens i en sant liberal demokrati. Det är knappast möjligt i någon form av diktatur, eller i ett socialistiskt eller fascistiskt samhälle. Samtidigt verkar alltså kapitalismen ha negativ inverkan på människors utveckling mot högre mål och ideal eftersom det ofta leder mot konsumtionsberoende av olika slag (mat, shopping, dataspel, tv, sport, sociala medier etcetera).

Möjligen kan sådant som fitness och en del populärmusik (främst k-pop) var positiva trender eftersom det delvis handlar om disciplin och objektiva ideal, men tyvärr baseras det till stor del på narcissism, hedonism, profithunger och ytlighet. Självklart är kapitalism att föredra framför socialism, men den blandning mellan socialism och kapitalism som vi ser i dag i västvärlden (Third Way) är egentligen inte så mycket bättre eftersom båda ideologierna saknar de högre idealen.

For me nobility is synonymous with a life of effort, ever set on excelling itself, in passing beyond what one is to what one sets up as a duty and an obligation. In this way the noble life stands opposed to the common or inert life, which reclines statically upon itself, condemned to perpetual immobility, unless an external force compels it to come outside itself. Hence we apply the terms mass to this kind of man—not so much because of his multitude as because of his inertia. (Revolt of the Masses, 65)

José Ortega y Gasset är till övervägande del en briljant filosof och samhällsanalytiker och många av hans idéer – främst från Revolt of the Masses och Man and People – är aktuella än i dag. Särskilt gäller det kritiken av massamhället, fascism, kapitalism och socialism, men också de positiva idealen och konkreta förslagen på förbättring för alla människor i samhället. Om man ändå anar att det är få som har ideal och intresserar sig för denna typ av utveckling är det bara för att det egentligen endast är en liten andel människor som tillhör minoriteten och som därmed skiljer sig från massan. Massan har annat för sig.

The Apollonian and Dionysian

Posted on by

One way to describe a lifestyle, or even life-stance, is to use relevant philosophical or cultural-historical concepts that highlight how one as a person does live, or wants to live; it can be both descriptive and prescriptive. In my case – and perhaps in many other people’s lives too – the Apollonian and the Dionysian can have bearing in this respect.

Historically, these concepts are linked to classic Greek thinkers and what some of those have said about the two gods Apollo (아폴론 in Korean) and Dionysus (디오니소스 in Korean), which represent different aspects of the human existence. However, these terms are even more well-known because of certain European philisophers and philologists such as Friedrich Nietzsche and particularly his work The Birth of tragedy (1872). Nietzsche has been criticized by several scholars for misrepresenting the religio-historical elements of these two gods, but the point is that he used them and had an idea about how they could symbolize something regarding culture and the modern way of life (which he mostly loathed). Here is a quote from his above-mentioned work:

And psychologically speaking, what then is the meaning of that madness out of which tragic as well as comic art grew, the Dionysian madness? What? Is madness perhaps not necessarily the symptom of degradation, of collapse, of cultural decadence? Are there perhaps — a question for doctors who treat madness — neuroses associated with health? With the youth of a people and with youthfulness? What is revealed in that synthesis of god and goat in the satyr? Out of what personal experience, what impulse, did the Greek have to imagine the Dionysian enthusiast and original man as a satyr? And so far as the origin of the tragic chorus is concerned, in those centuries when the Greek body flourished and the Greek soul bubbled over with life, were there perhaps endemic raptures? Visions and hallucinations which entire communities, entire cultural bodies, shared? How’s that? What if it were the case that the Greeks, right in the richness of their youth, had the will for the tragic and were pessimists? What if it was clearly lunacy, to use a saying from Plato, which brought the greatest blessings throughout Greece?

This is a complex topic in itself and I will not even try to analyze its many angles, and explain neither Nietzsche’s interpretations, nor examine some of those who have written about his philosophical (and philological) contribution in this regard. Instead I will try to, as briefly as possible, point out some of the main characteristics of the Apollonian and Dionysian, and then relate these two concepts to more current socio-cultural conditions and my own way of living.

The Apollonian represents human reason, ethics, and a ordered way of life, while the Dionysian on the other hand is almost the opposite – the chaotic, perhaps tragic, and intoxicating. Both are related to culture, such as music, but concern different aspects of them. Below one can see an example of how these two can be categorized.

When it comes to intellectual and physical modes and activities, and the integration of the body and brains concept, it is not difficult to distinguish some characteristics which are related to both the Appolonian and the Dionysian, however only partial. Mostly, though, they are linked to the former, since one has to be rational, structured and logical in order to read and understood literature, and to complete both studies and workout and diet plans.

As I have said in an earlier post, one almost crucial way to develop intellectually is to travel quite extensively, since it broadens one’s horizons of understanding life and the world, and to party and eat junk food is of course the opposite of physical development.

However, if it is being done selectively and, mostly in conjunction with traveling and thus at new and more exciting locations than one’s home town or city, then party (and other more adventerous activities) adds a relevant and Dionysian dimension which makes existence more complete.

For the sake of simplicity, think perhaps of the funny film trilogy The Hangover (I have only seen part I and part II, but visited Tijuana, where the third film partly takes place, and hence know a little about what this hell-hole is like). As a person you do want to have the experience of some of those nights, although perhaps a little bit less twisted in some respects. One can be 20 or 30, or perhaps even a bit older, but regardless of that, the Dionysian element should not be wholly neglected but, instead, incorporated into a person’s life (and of course, there are always exceptions, some does not want to party and be adventurous at all).

The Apollonian constitutes the basis, whereas the Dionysian does occasionally complement the former.

Daintree
Me and some friends having a good time in Daintree rainforest, Queensland, Australia (2009) – one of the 35 countries that I have visited so far (저 하고 친구 같이 호주퀸즐랜드 에서마시고 시간을 참 잘 보냈어요.)

Ett sätt att förstå ens eget liv och tillvaro är genom begreppen apollinisk och dionysisk, som är knutna till de grekiska gudarna Apollo och Dionysos, och använts av ett flertal europeiska filosofer, framför allt Friedrich Nietzsche i hans verk Tragedins födelse.

Det hela är ganska komplext, men kan förenklas genom att säga att det apolliniska representerar det ordnade, rationella och logiska i tillvaron, medan det dionysiska är motsatsen, det kaotiska och oordnade. Tänk på Baksmällan-filmerna eller någon av de egna galna utekvällarna, kanske inte minst utomlands.

Relaterar man detta till mitt och den här bloggens koncept, är det enkelt att inse att det apolliniska är grunden i tillvaron, men att det dionysiska kan fungera som ett komplement, som visar sig med vissa mellanrum. Det sista kan också kopplas till resor, och att utforska världen och livets mer extatiska och kaotiska dimensioner. (Sedan är det förstås valfritt om man vill festa eller inte.)