Tag Archives: #Obesity

Den globala fetman är ett större problem än Covid-19

Posted on by

Sverige ter sig tämligen tudelat gällande om coronakrisen är överdriven eller av sådan dignitet att tiotusentals svenskar kan ha mist livet vid årsslutet, underförstått att Folkhälsomyndighetens strategier varit felaktiga. Att sätta frågan i perspektiv genom att hänvisa till jämförelser med bland annat antalet årliga döda i malaria, TBC, arbetsplats- och trafikolyckor förefaller dock mindre lyckat, då dessa inte är exponentiella fenomen som sprids likt en pandemi. Först vid årsslutet kan emellertid summan av multiplikationseffekten klargöras: kommer några hundratusen ha förolyckats runtom i världen eller flera miljoner?

Ett annat sätt att se på frågorna kring perspektiv och proportioner är att det finns överlappningar mellan risken för att dö av coronaviruset och övervikt, som nyligen uppmärksammades av Sandrine Cabut i franska publikationen Le Monde. Även i tidigare skeden har den föreslagits som riskfaktor men proportionerna ser ut att vara större än vad som tidigare förutsatts. Det senare är intimt sammankopplat med ett problem som både har nationella och globala implikationer – fetman.

I synnerhet är det två aspekter av fetman som är problematiska och drabbar samhällen, familjer och individer: kostnader och för tidig död. Genom World Obesity Data illustreras och klargörs i vilken utsträckning som länders befolkningar är kraftigt överviktiga. Särskilt drabbade är stater som USA, Mexiko, Australien, Nya Zeeland, Storbritannien, Sydafrika och Paraguay, samt patriarkala länder som Saudiarabien, Egypten och Turkiet där kvinnor förväntas stanna hemma och där tillgången på billiga och energitäta livsmedel är stor. Detta med en andel lidande av fetma som ligger på 30-40%.

Föredömena finns i Östasien, främst Japan och Sydkorea, där överviktsandelarna endast motsvarar 3–4%. Sannolikt beror det senare på en kombination av politiska åtgärder, socialt tryck, annorlunda kostkultur, och en större andel som har högre basförbrukning i vardagen genom att gå uppför trappor och vara stående i samband med kollektivtrafik.

Sverige ligger på cirka 15%, men det finns stora variationer mellan socioekonomiska grupper inom landet, som i kombination med trångboddhet kan ha varit särskilt negativt för Järvaområdets invånare där andelen döda har varit som störst inom Stockholmsregionen. Det är som ett slags habitus och kulturellt kapital, för att låna två termer från den franske sociologen Pierre Bourdieus begreppsapparat. Näringsrik och energisnål kost och träningsmöjligheter är inte nödvändigtvis dyra företeelser, men alla känner inte till knepen för att hålla sig slanka och friska. Ett jämlikt samhälle handlar lika mycket om livsstil som siffror på bankkontot. Det är viktigt att hälsosamma rön sprids till folkflertalet.


Sydkorea


USA

Att beräkna totala samhällskostnader för fetma är svårt eftersom kaloristinna livsmedel som snabbmat, bakverk, godis och läsk omsätter så mycket pengar, men flera försök har gjorts. I en OECD-rapport från fjolåret kan vi bland annat läsa att mellan 2020–2050 beräknas OECD-länder spendera cirka 8,4% av sina sjukvårdsbudgetar på att hantera fetmarelaterade sjukdomar och samhällsproblem. Överviktiga står för 70% av kostnaderna för diabetes och 23% för kostnaderna av kardiovaskulära sjukdomar. Den genomsnittliga förväntade livslängden kommer att sjunka med tre år. Så många som 40 miljoner dör årligen en för tidig död på grund av överviktsrelaterade problem. Siffran kan bli ännu högre 2020 på grund av coronaviruset, även om det blir svårt att fastställa dödsorsaken när komorbiditet föreligger hos de som både smittats av viruset och är kraftigt överviktiga.

Det viktiga är att de akuta coronarelaterade problemen tas itu med på ändamålsenliga sätt, men massiva problem som fortgår år efter år får inte förbises. Sammantaget är den globala fetman ett mycket större problem än Covid-19, både bokstavligt och bildligt talat.

The right to eat a semla from a philosophical and sociological perspective

Posted on by

The Spanish philosopher and essayist, José Ortega y Gasset, asserts the following in his famous work La rebelión de las masas  (1930):

Lo característico del momento es que el alma vulgar, sabiéndose vulgar, tiene el denuedo de afirmar el derecho de la vulgaridad y lo impone donde quiera…Quien no sea como todo el mundo, quien no piense como todo el mundo, corre el riesgo de ser eliminado.

Or a little more extensive quote in English (The revolt of the masses):

The characteristic of the hour is that the commonplace mind, knowing itself to be commonplace, has the assurance to proclaim the rights of the commonplace and to impose them wherever it will. As they say in the United States: “to be different is to be indecent.” The mass crushes beneath it everything that is different, everything that is excellent, individual, qualified and select. Anybody who is not like everybody, who does not think like everybody, runs the risk of being eliminated.

As the headline of this post implies, this has something to with semla. And yes, there is actually a link – not just a hyperlink – to an article about the sweet roll in question, namely that some people without enough character want to impose their mediocrity on everyone else. This is in fact not so much about (gender) ideology as it is about individual ethics and standards for everyone, almost regardless of age and sex. Once again I quote from the same work of Ortega:

For me, then, nobility is synonymous with a life of effort, ever set on excelling oneself, in passing beyond what one is to what one sets up as a duty and an obligation. In this way the noble life stands opposed to the common or inert life, which reclines statically upon itself, condemned to perpetual immobility, unless an external force compels it to come out of itself. For there is no doubt that the most radical division that it is possible to make of humanity is that which splits it into two classes of creatures: those who make great demands on themselves, piling up difficulties and duties; and those who demand nothing special of themselves, but for whom to live is to be every moment what they already are, without imposing on themselves any effort towards perfection; mere buoys that float on the waves.

Instead of admitting that it is better to have a relatively slim body type and that all or most people should strive for excellency, generally and in some particular regards, the defenders of this kind of egalitarianism want everyone else to dwell on the same average (or below) level as themselves. It may look humble and sympathetic at first, but when one starts to think about it one does perhaps realize that it is not. The American sociologist Charles Murray stresses this in his work Coming Apart (2012):

If you are of a conspiratorial cast of mind, nonjudgmentalism looks suspiciously like the new upper class keeping the good stuff to itself. The new upper class knows the secret to maximizing the chances of leading a happy life, but it refuses to let anyone else in on the secret. Conspiratorial explanations are unnecessary, however. Nonjudgmentalism ceases to be baffling if you think of it as a symptom of Toynbee’s loss of self-confidence among the dominant minority. The new upper class doesn’t want to push its way of living onto the less fortunate, for who are they to say that their way of living is really better? It works for them, but who is to say that it will work for others? Who are they to say that their way of behaving is virtuous and other’s ways of behaving are not?

But well, enjoy your semla, pizza, beer or everything else than one has the right to do and to experience while living in a liberal-democratic society (Ortega criticized fascism in Spain, and thus also asserted the right to reason), but this very same process – looked upon in a larger perspective – will in fact not really lead to a more egalitarian society but a more stratified one, just as Murray suggests regarding the socio-cultural conditions in the US.

An additional way to give context to this is to look at Japan (or South Korea), where virtually everyone is slim due to a mixture of collectivistic, partially traditional ideals, and modern meritocracy, and compare it to the US or some other country were obesity is widespread.

And to the extent to which I do care particularly about my home country, Sweden, I hope that people will chose a more proper path than the one which is suggested by the person in the above-mentioned article. Slim girls and women (and boys and men), who know that they are one the right track, will not care about egalitarian feminists, while those who are somewhere in between may chose the wrong one due to misguided advices.

Den spanske filosofen José Ortega y gasset säger följande i sitt kända verk La rebelión de las masas (1930, som är lätt att hitta i svensk översättning):

Lo característico del momento es que el alma vulgar, sabiéndose vulgar, tiene el denuedo de afirmar el derecho de la vulgaridad y lo impone donde quiera…Quien no sea como todo el mundo, quien no piense como todo el mundo, corre el riesgo de ser eliminado.

I förenklad översättning: det karakteristiska för nutiden är att de slätstrukna (eller mediokra) själarna, medvetna om sin slätstrukenhet, har rätten att påbörda sin slätstrukenhet på alla andra i sin omgivning…Alla som inte tänker som alla andra riskerar att bli utestängda.

Vad är då kopplingen till detta citat, som delvis handlade om spanska sociala, kulturella och politiska förhållanden för närmare ett sekel sedan, och en färsk artikel om semlor? Jo, det är att individer som av någon anledning saknar tillräcklig karaktär vill dra med sig resten ned i den driftstyrda, kortsiktigt hedonistiska fallgropen för att de själva och likasinnade ska känna att de duger. Så här säger en anonym person som kommenterat så kallade tjejsemlor:

Ska vi inte få njuta utan att få dåligt samvete? Jag tycker att det är ett bra exempel på hur man utan ont uppsåt ändå förtrycker tjejer. Man talar om för oss vad vi ska vilja äta, säger läsaren som vill vara anonym.

Jag förstår ju grejen och de tycker säkert att det är på skoj. Men för mig är det inte alls kul. Det bidrar ju bara till bantningshysterin, ätstörningar och förlegade könsnormer. 

Det är viktigt att vi vuxna får fundera och tänka över vilka fördomar det finns i samhället och vilka effekter de får. Jag vill inte att mina barn ska se det här. Vuxna ska inte sätta upp regler för hur tjejer eller killar ska vara eller vad de ska äta. Barn ska väl lära sig vad de ska äta baserat på hunger och hälsa, inte på grund av kön.

Bantningshysterin? Ja, för människan har ju inte alls utvecklats under tusentals år av kaloriunderskott.  Det viktiga är enligt mig att fånga upp dem, oavsett kön, som faktiskt inser att vissa ideal och livsstilar är bättre än andra (självklart följer man som individ inte idealen och de relaterade riktlinjerna till fullo, vilket dock inte betyder att de inte är bra). Inte minst för att idealen som säger att man duger precis som man är, oavsett hur man är, leder till ett mindre jämlikt samhälle, och då särskilt för tjejer och kvinnor, men även killar och män.

Det kan verka motsägelsefullt vid första anblick men är helt logiskt om man tänker efter en stund. Orsaken? De smala tjejerna och kvinnorna kommer nämligen att fortsätta vara det eftersom de drar nytta av det, både för det egna välbefinnandet och i relation till andra. Det är så det fungerar i ett liberal-demokratiskt samhälle där individer får lov att göra mer självständiga val, om än genom påverkan av andra.

I inte minst Japan och Sydkorea finns tydliga ideal och krav, och där är också en betydligt mindre andel överviktiga än i jämförelse med till exempel USA och Sverige. Sedan kan man gå in på köns- och genusaspekter och kritisera balansen mellan olika ideal och normer, men det här handlar om djupare och vidare saker än så. Det är i grunden skillnaden mellan ett mer driftstyrt samhälle och ett som grundar sig mer på kunskap och rationalitet. Barn, som gradvis blir  vuxna, bör successivt lära sig att utgå mindre från känslor och impulser och mer utifrån självdisciplin och eftertanke. Och självfallet ska även vuxna göra det.

Levels of obesity in Morocco, the US and Japan – why the palpable differences?

Posted on by

I have, in conjunction with other expositions, touched on the subject of obesity. After my trip to Morocco, however, I felt that I wanted to add a couple of things in this respect and therefore I now write something very overall about the situation for Moroccans, although with a comparative outlook. Once again the US comes into the spotlight.

Here are some key facts from WHO about obesity in the world:

Worldwide obesity has nearly doubled since 1980. In 2008, more than 1.4 billion adults, 20 and older, were overweight. Of these over 200 million men and nearly 300 million women were obese.

35% of adults aged 20 and over were overweight in 2008, and 11% were obese. 65% of the world’s population live in countries where overweight and obesity kills more people than underweight. More than 40 million children under the age of 5 were overweight or obese in 2012. Obesity is preventable.

With regard to Morocco (and Tunisia), women tend to be much more obese, on average, than men, which this study shows:

Overall levels of obesity, identified by body mass index (BMI) ≥ 30 kg/m2, were 12.2% in Morocco and 14.4% in Tunisia. Obesity is significantly higher among women than among men in both countries (22.7% vs. 6.7% in Tunisia and 18% vs. 5.7% in Morocco) and prevalence among women has tripled over the past 20 y. Half of all women are overweight or obese (BMI > 25) with 50.9% in Tunisia and 51.3% in Morocco. Overweight increases with age and seems to take hold in adolescence, particularly among girls. In Tunisia, 9.1% of adolescent girls are at risk for being overweight (BMI/age ≥ 85th percentile). Prevalence of overweight and obesity are greater for women in urban areas and with lower education levels. Obese women in both countries take in significantly more calories and macronutrients than normal-weight women.

And:

Figure 1 shows chronic energy deficiency (undernutrition) and obesity among women (age range 15 to 49 y) in NA, compared to sub-Saharan African and Latin American countries. Obesity is significantly higher than undernutrition in NA countries. Undernutrition (BMI < 18.5) is still high in the sub-Saharan countries where famine and food security are important factors. In Latin American countries, undernutrition and obesity coexist; obesity is less prevalent than in NA (9.4% in Peru, 8% in Guatemala, 9.2% in Colombia and 7.6% in Bolivia).

An important insight is to realize that undernutrition may co-exist with obesity in middle-income countries such as Morocco and many Latin American countries. A quite large share of their respective populations is still absolutely poor, but there are also parallel processes of emerging and growing middle classes – in conjunction with patterns of increased globalization and thus more import and diffusion of particular products – and consequently also greater access to relatively cheap food and drinks, especially carb- and fat-loaded foodstuffs. Hence, obesity goes hand i hand with some degree of national development.

Additionally, there are general national food-cultural dimensions to consider. For instance, the US has an obesity level of around 30% whereas Japan – another rich core country – account for only 3,5%. A massive difference indeed.

National food culture – even in the broader sense – alone cannot account for the differences between countries with similar levels of development, as measured by for instance HDI, but seems to explain at least a relatively large part in that respect. One can perhaps stress that many Moroccans, Latin Americans and Americans have no clear incentives to avoid obesity – even though there is an explicit slim-body ideal with regard to celebrities – whereas Japanese people in general are affected by both government policies and particular collectivistic ideals.

I know too little about Morroco, but the US is unhesitatingly quite individualistic and at the same time vastly heterogenous in terms of levels of income and in some senses even more so in terms of lifestyle. A large share of the middle classes and lower-income classes consume a lot of junk food, partly because of easy access to it, but also due to that a large share of other people within the same broad strata is also fat. To look more like an actor, actress or singer thus becomes something beyond reach, not even relevant to consider. Average Fat Joe will still marry Average Fat Jane (and they may live happily with their cellulitis ever after). Thus, the ‘rational’ choice for many individuals is to continue to eat crap excessively. That is partly how a vicious circle of this sort is created and entrenched.

Furthermore, of course one finds healthier nutritional patterns in Japan, with lesser amounts of calories within average people’s diets, compared to the US (and large parts of the Western civilization overall, for that matter). Rice thus beats French fries.

To be extreme and radical in a ‘normal’ context

Posted on by

In political discourse, the terms radical and extreme do often seem to be used in such a way that the only difference between them concerns degree and connotation, i.e. that a person or an ideology which is regarded as radical is just a little bit less extreme than someone or something which is considered extreme! But there might be more distinctive semantic differences than that.

Etymologically, radical comes from the Greek word radix, which means root. Extreme, on the other hand, comes from the French word extreme, which in turn comes from the Latin word extremus, and means, yet at this day, outermost or farthest. Extreme can thus be understood as something which is the opposite of what is considered normal and average. What is regarded normal and average can, however, change quite largely over both time and space. Today it is normal to be more or less obese, at least if one lives in North America, Oceania and Western Europe; and in for instance the US’ states with the largest share of obese people, such as in Mississippi, a fitness lifestyle is indeed extreme in relation to that particular average body constitution and general outlook on dietary normality which are to be found there.

Cause these things are mostly about nutrition. Even though the majority of relatively serious fitness athletes work out pretty hard and do that something like five or six times a week, it is the amount of calories that is the key divide between X (or I) and A (or O) shaped body types, not the number of dumbbell lifts or interval sprints. Hence, obese people need to be nutritionally radical in order to change their lifestyles and, consequently, their physiques.

In Sweden, there is TV show called Du blir vad du äter (You are, or become, what you eat), and the host of the show does often empty people’s fridges and make them start over from scratch next the time they visit the local supermarket. She thus pulls the root out in order to let something more constructive grow at its vacant place. Sometimes people have to do things like that; when slight modifications simply are not enough.

Radical changes do sometimes overlap extreme behavior, both in a good or in a bad way. Generally, though, to be extreme is of course not to be considered as good, since a proper balance between for instance reading, writing, eating, training and sleeping are required to develop as a person, intellectually and physically. Extreme behavior within the fitness domain is perhaps also associated with the use of illegal substances, which is likewise not to be encouraged.

But I think that it might be just as important to deconstruct and reinterpret the meanings of normal and average as the likewise context-dependent meanings of extreme and radical. If normal and average imply bad health, or at least something less constructive, than to be radical and/or extreme – in relation to that particular average and normality – then one should gladly embrace these things in the proper sense.