Som sagt är Sydkorea synnerligen bra på att producera film och popmusik, varav det förstnämnda ofta har ett större konstnärligt värde. Ända sedan Chan-Wook Parks Oldboy (2003) har mängder av kvalitetsfilmer producerats och lanserats, ofta inom drama, thriller och skräck.
Vassast är Burning (2018) men fjolårets Parasit, som är en underhållande dramakomedi, är inte mycket sämre och rönte stora framgångar vid gårdagens oscarsgala – bästa film, bästa regi, bästa utländska film, bästa originalmanus, bästa scenografi, bästa klippning. Vad är det då som gör denna film så bra enligt publik och kritiker?
Parasit handlar om en relativt fattig familj i Seoul, Sydkorea, som inte verkar lyckas med särskilt mycket alls, till dess att sonen lyckas få ett jobb som extralärare hos en rik familj. Stegvis förmår även de andra familjemedlemmarna bli anställda genom att nästla sig in, vid varje tillfälle genom något slags fult knep kombinerat med nepotism. I vissa filmer beskrivs rika som omoraliska men i det här fallet är det snarare tvärtom, vilket är befriande (om inte annat för variationens skull).
Filmen innehåller dock nyanser och mer subtila detaljer som gör den mer gripande och trovärdig. Exempelvis är den fattiga familjen inte helt depraverad och oempatisk och det går att ana visst klassförakt hos den rika familjens patriark, vilket får digra konsekvenser. Trots det tillspetsade scenariot och en del absurda scener är filmen tämligen realistisk. Det går bland annat att dra paralleller till den japanska dramakomedin Shoplifters (2018), men i Parasit är familjen det centrala medan det i den japanska filmen finns en icke-biologisk prägel på sammanhållning.
Tematiskt är fokus på hur de socioekonomiskt utsatta familjemedlemmarna börjar bygga luftslott och föreställa sig en mer situerad framtid, men senare kompliceras det hela när det visar sig att den tidigare hushållerskan – som de har lyckats göra sig av med – har låtit sin man bo i ett undangömt källarförråd. Filmen blir då något mer våldsam snarare än absurt rolig.
Som helhet är Parasit riktigt skarp, om än något överhajpad. Ingen av skådespelarna kan heller mäta sig med Joaquin Phoenix i Joker, som rättvist också tog hem oscartiteln för bästa manliga huvudroll. Dock gör de jämna och goda insatser och gestaltar karaktärerna väl.
Parasit visar också på att Sydkorea är ett land att räkna med, inte minst när det gäller film och musik. De produkter som industrin producerar och lanserar är både kreativa och kommersiellt gångbara.