Leif Öjesjö om vändpunkter i livet

The Swedish psychiatrist Leif Öjesjö – which I have come to know through and at Delta Gym and whose main works I have in some instances read – is one of the research pioneers within the frames of the internationally well known Lundby project (Lund University). I will write about some aspects of his research contributions in a number of posts, continuing with a similar quote as in the previous post, however this time in Swedish.


Den svenske psykiatern Leif Öjesjö, numer aktiv vid Karolinska institutet – och som jag har blivit bekant med genom att vi båda tränar på Delta gym – är en av pionjärerna inom det så kallade Lundbyprojektet (Lunds universitet), som pågick 1947-1997 och delvis är aktivt än i dag.

Några beståndsdelar av denna omfattande psykiatriska, epidemiologiska och longitudinella studie redogörs översiktligt för i ett antal inlägg, som här fortsätter med två citat från ett kort, sammanfattande alster som baseras på det föregående inläggets citerade artikel. Det första är från inledningen och förklarar ansatsen:

En vändpunkt, epifani, är en avgränsad händelse som ger en upplevelse av plötslig klarsyn eller av att man förstår något på ett djupare plan, t.ex. att man ser en stor livsförändring eller ett helt sammanhang redan i en liten detalj. Man känner helt enkelt att mycket faller på plats. Det handlar om en insikt, som är förankrad i en större helhet. Den jungianskt influerade kanske vill kalla det synkronicitet. Vändpunktsupplevelsen kan härigenom leda till en djupgående förändring av synsätt, livsåskådning och livsstil.

Medan det andra, i slutet, är mer sammanfattande:

Vändpunkter kan egentligen bara konstateras i efterhand. Longitudinella studier är därför värdefulla om man vill förstå förändringar över tid. Ett levnadslopp består inte bara av successiva skeenden med åldern. Ett liv kan också innefatta och/eller ge chans till ett “språng” över till något nytt (engelskans quantum leaps) – ibland kan det handla om något så enkelt som att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. Det är skillnad mellan enskilda händelser som man minns, men som inte har lett till några ändrade levnadsförhållanden, och vändpunkter, som har varit så känslomässigt omvälvande att de har lett till en ny syn på livet och tillvaron. [1]

Öjesjö, Leif. Tidskriften för svensk psykiatri, #1, mars 2014.

Two semesters of Korean studies – the journey continues

At the end of September last year, I wrote a post on my Korean language learning process. And what has happened since then?

Well, about nine months later, I can tell you that I have completed two semesters of full-time studies (60 points) – in parallel with part-time work as a teacher and online personal trainer – at  the Department of Asian, Middle Eastern and Turkish studies at Stockholm University and have got C as an average course grade. It is not too bad – I think that a rather vast amount of hard work and a relatively good self-confidence have been two crucial factors in this regard.

And I have learned a lot during this rather short period of time – probably about 5000 words that I can express orally or write – but since I started from zero so to speak, I have only climbed a tiny part of this particular linguistic and cultural uphill. It is a life-time project and there is not really any short cuts to the higher levels of speaking, writing and reading. Just keep struggling and learn from trial and errors.

At this point, it is unclear under which circumstances that I will continue to learn Korean, but I will definitely continue with this task to some extent. It would be a waste of time if would stop now. For the very same reason, I bought two of next semester’s main course books. The plan is to go to South Korea, for the second time, next year, and stay there for a couple of months (depending on circumstances).


I september förra förra skrev jag ett inlägg om att jag hade börjat studera koreanska vid Stockholms universitet, vilket är kopplat till både akademisk och personlig utveckling. Och vad har hänt sedan dess?

Till att börja med har jag läst två terminer heltid (60 hp), parallellt med deltidsjobb som lärare och i mindre utsträckning personlig tränare, och fått C i genomsnitt. Det är inte så illa, och två viktiga delförklaringar till dessa relativa framsteg är att jag har pluggat ganska mycket och överlag har ett bra självförtroende. Övning ger färdighet, men också att försöka och våga misslyckas, för att sedan lära sig av sina misstag.

För det andra har jag lärt mig massor, visserligen utifrån att jag i utgångspunkten inte kunde någonting, men ändå. Det rör sig om cirka 5000 ord som jag kan skriva eller säga. Givetvis krävs det betydligt fler än så, liksom att man lär sig ytterligare grammatiska principer och konstruktioner, för att man ska kunna göra sig förstådd i många sammanhang. Men det är jag medveten om, så det är bara att kämpa och använda den tid som förhoppningsvis finns till förfogande.

Det är oklart  i vilken utsträckning och i vilket sammanhang som jag kommer fortsätta med koreanskan. Men jag kommer definitivt att göra det, vilket visar sig genom att jag köpte två av nästkommande termins huvudböcker. Planen innefattar även att åka till Sydkorea nästa år, vilket då blir mitt andra – och betydligt längre vistelse än en vecka – besök i landet.  Fortsättning följer.


저 는 작년 구월 전 에 부터 스톡홀름 대학교 에서 한국어 를 배워요. 공부할때 으면 열심히 해야해요. 아마 계속 한국어 공부하고 내년에 한국에 갈거예요. 서울 에서이달에동안 쯤 살아요.

 

IMG_0788