Något som fortsatt lever kvar i dagens värld är tanken om själsfränder eller soulmates som det ofta heter på engelska (även “significant other” förekommer som beskrivande term). Det finns även föreställningar om närmast ödesbestämda saker som “har en mening” om de inträffar eller inte inträffar.

Men allt detta baseras på bristande logik, fakta och att man anammat romantikens idéer i ett modernt, nutida sammanhang. Låt oss ta några exempel som har att göra med själsfränder och att skaffa barn.

Vi lever i en värld med över sju miljarder invånare. Människor gifter sig och skaffar barn hela tiden. De gör även slut och skiljer sig. En del får inte ens välja sin egen partner medan andra har ett flertal under en livstid, samt ännu mer temporära förbindelser, särskilt i västvärlden. Man kan möjligen prata om att ha något som sin livslott i fattigare, mer traditionella samhällen men även där finns fortfarande utrymme för en del fria val.

Ändå är det i just västvärlden som “soulmates” och “det var ödet”-diskursen frodas allra mest. Faktum är att det emellertid endast är två faktorer som styr, slumpfaktorer och aktiva beslut. Givetvis kan två människor vara mer eller mindre kompatibla med varandra – annars skulle de inte ha blivit tillsammans från första början och kanske vara ihop väldigt länge – men även en stor andel långlivade par skiljer sig efter 20 år. Dessa hade aldrig överlevt så länge tillsammans om det inte baserades på aktiva beslut och den typ av kärlek som grekerna kallade pragma (pragmatisk kärlek).

Det är även så att man kan ha djup, känslomässig kontakt med någon och det känns meningsfullt utöver det vanliga. Detta sker ibland i gränslandet mellan passionerad kärlek (eros) och då man planerar sin framtid tillsammans. Men även sådana känslor kan försvinna, av olika skäl. Känslor och andra förnimmelser är oftast av en mer temporär karaktär, precis det som traditionell vedanta-filosofi och buddhism lär oss.

Förälskelsefasen varar i ungefär två år. För att det ska hålla länge krävs därmed andra saker, som att man är kompatibla, värderar varandras kvalitéer på ett mer förnuftigt, rationellt sätt, samt att man har ett sammanhållande kitt som familj, äktenskap och bostad. Inte minst handlar det om att ta aktiva beslut, precis som när man bestämmer sig för att gå till jobbet varje dag i stället för att ligga kvar i sängen. Eftersom sådana känslor av djupt gemensamma känslor dels är 1) övergående, 2) kan delas med fler än en under en livstid (om än på lite olika sätt) bör vi ifrågasätta om det alls är en rimlig idé att tro på föreställningen om själsfränder. Inte ens de traditionella religionerna lyfter fram den aspekten utan det rör sig som sagt om idéer från olika litteraturepoker, främst men inte enbart romantiken men också senmodern litteratur, konst, film, musik och tv-serier.

En ännu mer absurd idé är att barnalstring skulle vara ödesbestämd och meningsfull (bortsett från kanske ur ett genetiskt perspektiv), när det i själva verket rör sig om högst slump- och sannolikhetsmässiga processer. Vi ska komma ihåg att merparten av barnalstring sker i en väldigt oromantisk kontext, även i västvärlden. Det kan till exempel vara en ghetto mama som blir shagged av en hustla’ som sticker innan ungen ens är född. Vad är det vackra eller meningsfulla i det? Faktum är att under ägglossningsfasen är sannolikheten ungefär 20% att äggen blir befruktade av spermierna, även när parets tu parter är fullt friska och kan få barn. Det handlar enbart om slump och aktiva val. Det är därför en del påbörjar IVF-behandling även om det kan gå utan. De är för trötta på att vänta.

Man kan göra en analogi med att uppnå andra sorters livsmål. Jag jobbar ihärdigt och tålmodigt på att få en mängd forskningsartiklar publicerade. Det tog mig till exempel över ett år att få en artikel om Yukio Mishima helt accepterad (publiceras i mars 2021). Hade jag gett upp tidigare hade jag kunnat sagt att det inte var meningen att den skulle bli publicerad, men jag fortsatte aktivt och ihärdigt att omarbeta den och skicka till fler tidskrifter, och i senare skede lägga ner ytterligare tid på stora revideringar. Därmed blev det inte en självuppfyllande profetia, som så mycket annat i livet.

Ergo: snarare än att det är så att saker är ödesbestämda och att det finns “soulmates” så är fallet att en kombination av slump och aktiva val styr utfallet i många sammanhang. I stället för att prata om själsfränder och djupare mening bör man fokusera på vikten av att inte ge upp för lätt, samt erkänna att vi lever i en värld med många valmöjligheter, varför det 1) blir svårt att tala om själsfränder när många kan vara mer eller mindre kompatibla med en annan person, och 2) lättare att välja bort det idoga arbetet framför att testa något nytt. Man bör även vara varse om att i många förhållanden finns även ett mått av bekvämlighet med i bilden, vare sig det handlar om att stanna kvar eller lämna.