Tag Archives: #ryssland

Rysslands krigföring och visionen om en “En rysk värld”

Posted on by

Att det förekommer felaktigheter – både från pro-ryskt och pro-ukrainskt håll – i anslutning till kriget i Ukraina är inte oväntat. Några av dem gäller bland annat den falska dikotomin mellan diktaturen Ryssland och demokratin Ukraina, när det i själva verket rör sig om två i olika grader bristfälliga regimer.

Inom mediestudier talar man ibland om “framing”, ett sätt att ringa in ett fenomen som väljs ut som särskilt viktigt att fokusera på, men att “frama” kampen för demokratin får anses vara ett misslyckande från västerländsk sida. Krig är främst dåligt för att civila dödas och länder försämras, inte på grund av graden av demokrati i det land som drabbas.

En annan felaktighet gäller Rysslands så kallade hybridkrigföring, särskilt i samband med annekteringen av Krim 2014, som anses ha varit särskilt effektiv och karakteristisk för Ryssland. Men Rysslands försök att använda bland annat information och andra icke-militära metoder är på intet sätt ny utan har förekommit i snart sagt alla krigförande länder under mycket lång tid.

Faktum är att huvudanledningen till att Ryssland kunde ta över Krim så enkelt är på grund av att de redan hade militär kontroll där på grund av ett avtal med Ukraina, parallellt med att Ukraina hade en ganska svag militär, samt att den ryskspråkiga befolkningen inte såg ryskt övertagande som någonting särskilt negativt. Även om valet var riggat så stödde många ryssar och ryskspråkiga ukrainare på Krim den ryska annekteringen, åtminstone så till den grad att de inte försökte göra revolt.

Det mesta tyder på att Ryssland har investerat i konventionella militära metoder och material – elitsoldater, pansarvagnar, missiler, mer avancerade stidssystem etc. – sedan Sovjet-unionens upplösning. Det är det som har gått att skönja både i Georgien 2008, i Syrien mellan 2010- och framåt, och i Donbass 2014-2015, samt invasionen av Ukraina 2022. Hela föreställningen om hybridkrigföring är alltså en extremt missvisande analys av vad som faktiskt har skett i detta hänseende.

Rysk “soft power” – idén om “En rysk värld”
I en annan viktig akademisk artikel, Soft power and identity: Russia, Ukraine and the ‘Russian world(s)’ (2016), redogörs i stället för att det som tidigare beskrivits som rysk propaganda är helt vanlig soft power, som används av en mängd länder som till exempel USA, Kina och Sydkorea.

Begreppet soft power, som myntats av Joseph Nye, är lite diffust men betyder i stora drag att till skillnad från hård makt, som militära medel, hot, och sanktioner, kan man få människor att göra som man vill med hjälp av attraktion – morot i stället för piska. Om till exempel Sydkoreas regering vill få fler turister till landet kan de dra nytta av att många gillar k-pop och k-drama och därför blir sugna att åka dit.

Problemet med begreppet är dock, bland annat, att många av dessa saker inte sker medvetet. Japans och Sydkoreas regeringar kan dra nytta av att k-pop, anime, manga etc. är populära företeelser men det betyder inte att de har planerat att det ska bli det eller att de styr produktionen. Dessutom är det ju upp till andra personer hur pass så att säga receptiva de är för det attraktiva materialet.

Från rysk sida kan man dock ana en lite mer utstuderad soft power sedan ungefär 2007. Både Putin-regimen, patriarken Kirill av Moskva, och andra centrala aktörer har kunnat föra fram narrativ som avsiktligt har syftat till att stärka attraktionen av rysk kultur och politik. Till viss del har man också lyckats.

Så här skrev jag om rysk soft power 2015:

Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

Mer specifikt betyder det att man vill föra fram ett narrativ som betonar föreställningen om “En rysk värld”, som förenas inte bara av snäv etnicitet utan mer allmängiltiga företeelser som det ryska språket, kulturen och ortodoxt kristna värderingar. Narrativet är så pass inkluderande att även de som har lärt sig ryska på till exempel universitet och/eller genom självstudier tillhör “den ryska världen”. Mer specifikt har det dock syftat till att förena de östslaviska folkgrupperna – ryssar, ukrainare och belarusier. Dessutom finns det, återigen, många rysktalande i Ukraina.

Det framstår, ur vissa aspekter, som ganska attraktivt på riktigt. Det ryska språket är stort och användbart och delvis ganska vackert, det finns gott om vackra platser i Ryssland – både naturområden och kyrkor – och på senare år även rysk populärmusik som är riktigt, riktigt bra. Främst inom rap, som Miyagi och Endspiel från delrepubliken Nordossetien och Skyptonite från Kazakstan, men även en del mjukare musik som pop, ballader etc. En del mer traditionellt sinnade människor har också fattat visst tycke för professionella kanaler som Russia Today (RT).

Hade Rysslands ageranden begränsat sig till soft power hade landet och kulturen sannolikt fortsatt vara ganska attraktivt, även för ukrainare. Men redan innan invasionen av Krim fanns indikationer på att stora delar av Ukrainas befolkning inte omfamnade narrativet. De var inte anti-ryska men ville se Ukraina som en del av ett större Europa, där även Ryssland ingår, men med ett självständigt Ukraina som grundstomme.

Rysslands regim har dock vägrat gå med på detta, och däri ligger ett av grundproblemen. En ny studie från Kievs sociologiska institut visar att antipatierna mot Ryssland är större än någonsin. Undersökningar som genomförs i till exempel västerländska länder kommer sannolikt att påvisa försämrade uppfattningar om den ryska regimen och till och med om ryssar, ryska språket och rysk kultur i allmänhet. Sannolikt har man även undergrävt för den mer hybridiserade, delvis amerikaniserade populärmusiken som var mycket populär så sent som i början av 2022.

Soft power som politisk-ekonomisk strategi har stora begräsningar och det finns lägen då militär makt och sanktioner behövs. Ryssland har dock begått ett stort misstag och ironiskt nog dödat drömmen om att människor i andra delar av världen frivilligt omfamnar rysk kultur.

Därför blev det inte fred på jorden efter Sovjetunionens fall

Posted on by

Många har säkert hört talas om den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas teori som framförs i verket The End of History and the Last Man (1992). I korta drag bygger den på att världen gick mot ökad fred, politisk och kulturell homogenisering, och därmed ett slut på historiens dialektik, det vill säga konflikter mellan stater och andra aktörer.

1991 andades mycket optimism. Den tredje stora demokratiseringsvågen hade inletts i mitten av 1970-talet och efter Sovjetunionens fall 1991 blev världen alltmer optimistiskt inriktad, åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Länder som ännu inte var demokratiska och underordnat sig den unipolära världsordningen med USA som hegemon skulle stegvis införa liberaldemokrati och marknadsekonomi i enlighet med västerländska ideal. Om Japan, Sydkorea och Taiwan kunde gå från att vara asiatiska diktaturer till att bli amerikaniserade demokratier med enorm ekonomisk tillväxt som följd skulle andra länder både vilja och kunna följa en liknande väg, förr eller senare.

I en del fall har det så också blivit. De baltiska och centraleuropeiska länderna har anammat både marknadsekonomi och europeisk demokrati. EU bildades som ett fredsprojekt och som en ganska stark politisk-ekonomisk union. Som Harvard-akademikern och populärvetenskaplige författaren Steven Pinker noterar har världen också blivit fredligare i relativa tal, alltså procentuellt sett i relation till jordens totala befolkningsmängd. Som Umberto Eco understryker i en av sina essäer i antologin Kräftgång dödas också allt färre civila i stridigheter. Det totala interstatliga kriget har ersatts med mer begränsade konflikter och diverse proxy-krig.

Men att världen inte har blivit fredlig och fantastisk är ändå plågsamt uppenbart, även om färre förolyckas i relativa tal. Folkmordet i Rwanda 1994 var en av modern tids mest bestialiska konflikter. Balkan-krigen skördade tusentals dödsoffer i sådan omfattning att föreställningar om det civiliserade Europa ter sig förfelad. Rysslands inbördeskrig i Tjetjenien, jihidistisk terrorism, inbördeskrig i Syrien, Mali, och talrika dödsskjutningar och bombattentat i USA, Pakistan, Nordafrika och flertalet EU-länder vittnar om att allt inte är ljust och hoppfullt. Kriget mellan Ukraina och Ryssland, som inleddes 2014 och fick ny fart i februari 2022, är den största väpnade konflikten på europeisk mark sedan 1945.

Hur kunde det bli så här? Nedan skisserar jag några huvudfaktorer som är värda att ta fasta på när den frågan belyses.

Felaktig människosyn
Redan innan upplysningstiden på 1700-talet diskuterade filosofer som Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes människans goda och mindre charmerande sidor. Redan hos Platon och Aristoteles finns en insikt om att “goda regimer” snabbt kan degenerera och bli dekadenta. Inom utvecklings-, personlighets- och evolutionspsykologi kompletteras sedan dessa mer politisk-filosofiska insikter med en syn på människans växlingar mellan egoism och altruism, eller mellan gott och ont om man så vill. Det påvisas att det finns en viss andel människor med psykopatiska drag och en del av dem hamnar i maktposition. Ledande psykologiforskaren David Buss poängterar att politiska ledare som Josef Stalin, Ion Antonescu, Adolf Hitler, Pol Pot och Ferdinand Marcos sannolikt var psykopater och delvis därför mördade de miljoner människor.

De flesta människor har både goda och onda, alternativt bra och dåliga sidor. En del lider inte bara av “mörka” personlighetsdrag som psykopati utan även neurotiska sidor, vilket kan ha varit fallet gällande många skoldåd, senast nu i Malmö. Dessutom styrs många människor av prestige och passioner snarare än enbart rationellt tänkande. Sannolikt kommer därför en del av framtidens ledare att göra hemska eller synbart irrationella saker under “rätt” omständigheter, särskilt i ett pressat läge. Den amerikanske konservative tänkaren Patrick J. Buchanan har påtalat att det kommer alltid att finnas tyranner. Efter Assad och Putin kommer det dyka upp nya sådana, förr eller senare. Demokratisk framfart kan dämpa en del sådana effekter, sannolikt, men även demokratiska länder har kärnvapen och kan begå grava strategiska misstag.

Västvärlden har rustat andra stormakter
En annan, närmast ironisk aspekt, är att USA direkt eller indirekt har bidragit till att rusta stormakter. USA, Storbritannien och andra framträdande västländer lärde t.ex. Singapores Lee Kuan Yew hur man skapar stabil ekonomisk tillväxt, som sedan inspirerade Kinas reformer genomförda av inte minst Deng Xiaoping 1978 och framåt. USA inspirerade glasnost och perestrojka, och även Putin-regimen har anammat en del västerländska idéer när det gäller ekonomisk tillväxt, teknik och export. Till viss del gäller det även den allierade arabstaten Saudiarabien och världens mest folkrika land, Indien.

USA och Storbritannien har alltså, kanske naivt, bidragit till att rusta andra stormakter som under decennier har haft en stark ekonomisk tillväxt och sedan använt en del av detta mervärde till att bygga en stark militär. Enligt Global Firepower är Ryssland, Kina och Indien världens största militära makter efter USA. Visserligen har USA stöd och samarbeten med Japan och Sydkorea men de är inte med i Nato. Den forna militära stormakten Tyskland återfinns först på plats 16 på världsrankingen i detta avseende.

Historiska ojämlikheter
En annan viktig faktor är att det finns en inneboende ojämlikhet i världen som har grunden i en mängd historiska processer. Många länder är fortfarande oerhört fattiga och har, åtminstone i relation till andra länder, inte nått närmelsevis samma ekonomiska utveckling som de rikaste 30-40 nationerna. En del av detta spiller även över på sådant som kulturella värderingar och kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Än i dag finns det människor som är så pass desperata att de spränger sig själva i luften med en spikbomb, ansluter till IS, eller äldre män som gifter sig med barn. Även i rikare länder har det på grund av bl.a. migration dykt upp aparta kulturella fenomen som kvinnlig omskärelse, hedersmord och kusingifte (som dock delvis hanteras via utlandsresor snarare än att det sker inom Sverige).

Det är också osannolikt att många av dessa skillnader kommer att försvinna snart på grund av en mängd pågående konflikter i bland annat Mali, Syrien, Yemen, Nigeria m.fl. stater.

Kulturell och ideologisk heterogenitet
Ytterligare en faktor, som hänger nära samman med den föregående, är att världen inte kännetecknas av kulturell homogenitet utan stor heterogenitet. Det finns tecken på kulturell och materiell homogenitet gällande alltifrån till byggnadsmaterial till kläder, sport, mat och musik, men lika mycket som visar på motsatsen. Alltså, västerländsk kultur och politiska preferenser har inte tagit över på global nivå utan i stället har auktoritära regimer som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner de senaste 20 åren. Saudiarabien och andra rika oljeländer är både auktoritära och teokratiska. Talibaner har återerövrat Afghanistan. Det finns fler exempel. När betydande kulturell och ideologisk heterogenitet föreligger finns risk för allvarliga konflikter, både inom och mellan länder.

Ekonomiska kriser
Slutligen kan man även nämna att det i hög grad västerländska finansiella systemet kännetecknas av en sorts cyklisk instabilitet, vilket betyder att olika ekonomiska kriser tenderar att avlösa varandra. Sådana kriser brukar leda till att populism och auktoritära tendenser förstärks. I vissa sammanhang kan det också förstärka risken för allvarliga konflikter.

Quod erat demonstrandum.

Vad väntar härnäst i Ukraina-krisen?

Posted on by

Som utomstående, på tryggt avstånd från krig och fattigdom, är det enklare att inta diverse mellanpositioner och vara nyanserad, distanserad och analytisk. Inom politiken används så kallad triangulering för att positionera sig mellan motståndare. Det fungerar särskilt väl när man beskriver och förklarar historiska händelseförlopp.

I det här inlägget ska jag delvis fortsätta med det, men kommer även vara lite mer normativ. För det går inte att vara neutralt nyanserad när det blir skarpt läge. Det är som Carl Schmitt skrev om 1927 i Der Begriff des Politischen: politikens grundläggande princip är distinktionen mellan vänner och fiender. Det handlar inte om att positionera sig mot det ryska folket eller bli fanatisk Nato-fantast men om att ändå ta ställning mot Putin-regimens lögner och folkrättsvidriga annektering av Ukraina, nu närmast i dess helhet snarare än begränsat till Krim och delar av Donbass.

USA hade, inte minst efter Sovjetunionens upplösning omkring 1991, med gott självförtroende förhoppningar om att skapa en unipolär värld bestående av en mängd suveräna stater men med USA och dess närmaste allierade inom G7 som ett slags garant för världsfred – eller världspolis, som en del har uttryckt det. Det har handlat om att utifrån olika bevekelsegrunder störta diverse diktaturer i Mellanöstern och utöva press på Kina och Ryssland.

Flera tänkare kom dock att kritisera ett sådant förhållningssätt, bland andra Samuel Huntington (1993/1996) och senare Niall Ferguson. Framför allt Huntington har i stället lyft fram kulturell och civilisatorisk polarisering som ett framtida hot, delvis med koppling till den under tidigt 1990-tal pågående Jugoslavien-konflikten som hade en del etniska, kulturella och religiösa förtecken, men även Kinas anspråk på att bli en supermakt. Ukraina omnämndes korrekt som ett splittrat land, som potentiellt kan slitas mellan västvärlden och den ortodoxa civilisationen där Ryssland är den huvudsakliga stormakten (core country). Den mer akademiska kritiken gäller främst i vilken utsträckning som Hungtington har haft rätt gällande handel, andel döda i konflikter, och om konflikter sker inom snarare än mellan civilisationer. [1] I Ukrainas fall blir det delvis en fråga om bäggedera. Det är en konflikt inom den ortodoxa civilisationen men även en konflikt mellan västvärlden och den ortodoxa, pro-ryska sfären.

När man studerar Putin-regimen [2] gäller det att se hur den delvis, eller i hög grad, har strävat efter att utmana den amerikanska och västliga hegemonin, vari USA, Nato och EU utgör ett centralt nav, sedan Putin-regimen inleddes i augusti 1999 och tog fart efter millennieskiftet. En annan och mer återhållsam väg hade kunnat vara att nöja sig med ett redan omfattande territorium, konservatism inom landets gränser, och fokus på att förbättra den ekonomiska ställningen i landet. Denna linje har ukrainska ledare och pro-västliga intressenter varit väl medvetna om, och därför togs en del stora risker när den pro-ryske presidenten Viktor Janukovytj avsattes till förmån för den pro-västliga Petro Porosjenko år 2014. Sannolikt hade den amerikanska underrättelsetjänsten del i detta maktskifte.

Det är mycket som tyder på att inte ens Donbass-regionen har velat tillhöra Ryssland innan kriget [3] men att bli alltför pro-västlig utgör ett problem under en era där Putin-regimen har kväst vad man upplever som såväl interna (Nordossetien, Tjetjenien, Dagestan) som externa hot (Georgien i förhållande till Abchazien och Sydossetien), samt Moldavien (Transnistrien). Ryssland strävar efter att i hög grad skaffa sig mer makt i relation till forna Sovjetstater. Således kan man å ena sidan kväsa rebeller i Tjetjenien – som är en del av den Ryska federationen – men å andra sidan kränka andra länders territorier med militär överlägsenhet (Georgien, Ukraina) och stötta diverse utbrytarstater. Ett land som Kazakstan accepteras för att det är tillräckligt pro-ryskt, och ingår specifikt i Collective Security Treaty Organization (CSTO, Организация Договора о коллективной безопасност). Detsamma gäller Armenien och nya lydstaten Belarus. Ukraina accepterades så länge det i hög grad var en rysk lydstat. I någon mån har även USA sina lydstater runtom i världen så det handlar om att få regimer att ställa sig mer på en viss sida. Denna skarpa geopolitiska skiljelinje ligger till grund för det krig som utbröt 2014 i Ukraina, då Krim annekteraes och Donbass blev ett fäste för pro-ryska rebeller i Donetsk och Luhansk.

Som så många andra har jag följt med i vad som hände gällande Ukraina-krisen under många år men mer ingående 2020, då jag har läst engelska nyheter från ukrainska sidor, men även Donbass-rebellernas hemsidor, akademisk litteratur, och en del andra källor på ryska. Inte minst tillbringade jag hundratals timmar med att prata med en person som bor i Donbass och har besökt landet några gånger de senaste tre åren. Redan i början av 2021 stod det om i ukrainska medier att Ryssland mobiliserade trupper runt Ukrainas gränser men det kändes avlägset med en invasion. Så sent som för några dagar sedan kunde de ryska truppernas närvaro ses som ett slags geopolitiskt spel för att pressa Ukraina och Nato till att göra utfästelser om Ukrainas framtida Nato-medlemskap och andra så kallade säkerhetsgarantier. Även ryska och ukrainska invånare, liksom pro-ryska medier, har talat om västlig propaganda och militär hets.

Enligt Global Firepower [4] är Ryssland alltjämt överlägset Ukraina och samtliga andra länder förutom USA beträffande militär kapacitet. Det krävs därmed att många Nato-nationer går ihop för att kunna kväsa Putin-regimen, inte minst med tanke på det kärnvapenhot som har lyfts fram under dagens invasion av Putin själv, men även på grund av Natos förhållningssätt till konflikten. Ukrainas militär har byggts upp av Nato-medlemsländer under nästan åtta års tid, som USA, Storbritannien och Turkiet, men någon direkt militär offensiv från Natos sida är inte aktuell i dagsläget. En möjlighet kan dock vara att Ryssland attackerar till exempel turkiska styrkor i Svarta havsregionen eller något annat centraleuropeiskt Nato-land. Då blir Nato mer tydligt indraget i konflikten. Det kan leda till världskrig eller åtminstone ett krig som är större än det som skedde i Jugoslavien under tidigt 1990-tal.

Det är svårt att spekulera om utgången i detta. Små länder har kunnat stå emot stora styrkor förr, till exempel Vietnam men delvis även talibanerna i Afghanistan. Till viss del är det även en fråga om Putin-regimens bevekelsegrunder. Hur långt är den villig att gå? Utifrån lägesbeskrivningen 25/2 är Kiev på väg att erövras av ryska marktrupper och flyganfall. Även om den ukrainska armén kan stå emot de ryska trupperna i vissa delar av landet kommer sannolikt Putin-regimen att tillsätta en pro-rysk lydregim och eventuellt även avrätta ukrainska personer i maktposition som ett slags vedergällning.

Att ta Putin och andra ryska ministrar vid orden har visat sig vara drägligt. Lögner och propaganda har staplats på varandra på ett sätt som får västerländska medier att framstå som oerhört balanserade och sanningsenliga. Alla länder bedriver någon form av propaganda i förhållande till krig och konflikter, men Putin-regimen framstår som alltmer destruktiv och irrationell. Det finns absolut ingen substans i att det skulle pågå ett “folkmord” i Donetsk och Luhansk; det är absurd propaganda. Förutom CSTO-länderna, Syrien och diverse mikrobananrepubliker i Asien (Sydossetien) och Centralamerika (Nicaragua) har Ryssland inget stöd av omvärlden. Kinas stöd är viktigt men endast partiellt. Sanktionerna kommer svida, inte minst för ryska medborgare som i många fall lever på marginalen. Det blir svårare att resa och få visum i västländer, och mer neutrala ryska personer kommer att – åtminstone i det tysta – börja kritisera Putin-regimen. Det kan vara början på en ny inre kollaps, särskilt om den egna militären åsamkas stor skada av den ukrainska armén och civila förband.

I nuläget får man bara hoppas att kriget blir relativt begränsat och att det ukrainska folket inte blir mer lidande än det redan har blivit tidigare i historien, dels genom talrika invasioner i förmodern tid, dels holdomor, dels de senaste åtta årens geopolitiska terror.

[1] Ferguson, N. (2011). Civilization. Pinker, S. (2011). The Better Angels of Our Nature. Uppsala Conflict Data Program https://ucdp.uu.se/. Se även Pieterse, J. N. (1996). Globalisation and culture: Three paradigms. Economic and Political Weekly, 31(23), 1389–1393. Huntington, S. (1996). The clash of civilizations and the remaking of world order. New York: Simon & Schuster.

[2] Wegren, S. (2018). Putin’s Russia.

[3] Gentile, M. (2015). West oriented in the east-oriented Donbas: A political stratigraphy of geopolitical identity in Luhansk, Ukraine. Post-Soviet Affairs, 31(3), 201–223.

[4] Global Firepower. https://www.globalfirepower.com/