Tips på riktigt bra koreanska filmer och serier

Det har de senaste 15-20 åren gradvis vuxit fram ett allt större intresse för sydkoreansk populärkultur. Dels film (k-film), dels k-pop och k-dramaserier, men på senare tid även ett ökat intresse för att lära sig koreanska och att åka dit för att turista eller studera. Även litteratur (k-literature), mat (k-food) och skönhetsprodukter (k-beauty) har vuxit globalt. Sydkoreanska popstjärnor ses som vackra, såväl i Asien som globalt, och numer har Åhléns en egen avdelning med koreanska skönhetsprodukter som anti-aging creams och ansiktsmasker.

Film och dramaserier kan förenklat ses som sevärda respektive mediokra eller undermåliga. Medan filmer som Chan-wook Parks Old Boy är högkvalitativa och tämligen originella är serierna ofta långtråkiga och fyllda av melodrama, löjlig humor och annat fånigt. K-drama är till stor del halvmesyrer om man ska generalisera. Det finns dock givetvis undantag och många koreanska filmer når definitivt inte upp till några högre höjder. Därför har jag sammanställt en lista över de bästa filmerna och serierna jag har sett och hoppas därmed kunna komma med några tips.

The Outlaws (2017)
Detta är en av mina absoluta favoritfilmer på senare tid. Den har en sorts sjaskig charm som jag uppskattar, och visar på en skuggsida av Sydkorea och Seoul som går bortom den plastiga, plastikkirurgiska samtiden. Här handlar det om obehagliga lokala maffiagäng som misshandlar och dödar människor och polisen som försöker stoppa dem. Så enkelt men ändå så bra.

Old Boy (2003)
En av de första riktigt internationellt uppmärksammade koreanska filmerna. Ganska originell, gripande och överlag väldigt bra dramathriller. Även om de andra två delarna i denna hämndtrilogi är sevärda är denna den tveklöst bästa.

The Wailing (2016)
Detta är en unik skräckfilm som blandar koreansk shamanism/folkreligiositet med skräck, och genom att ha en del vändningar i filmen låter den sträcka sig över cirka 2,5 timmar – till skillnad från många andra skräckfilmer som är mer rakt på sak och endast varar i ungefär 90 minuter. Det finns även ett inslag av absurd komik, men överlag är det en ganska obehaglig film som fastnar på näthinnan. Det är också originellt att den inte utspelar sig i en storstad som Seoul eller Busan utan i en liten by.

I Saw the Devil
Oerhört bra thriller som borde uppskattas av alla som på något sätt önskar en välgjord film inom genren. Innehåller flera intensiva scener och är högkvalitativ som helhet.

Forgotten (2017)
Detta är en riktigt spännande och välgjord thriller med ganska oväntad handling. Bra skådespelarinsatser och manus.

The Man from Nowhere (2010)
Underhållande och på sätt och vis ganska klassisk hämndactionfilm med smått orealistiska superhjältekonster. Den bygger på det typiska temat med en liten, illa behandlad flicka som publiken förväntas sympatisera med och som får upprättelse tack vare en altruistisk actionhjälte från ingenstans.

Winter Sonata (2002)
Denna serie med 20 sextiominutersavsnitt blev en succé i Japan och andra länder och var tillsammans med bland andra Dae Jang Geum en orsak till att koreanska dramaserier blev en regional och närmast global framgångssaga. Till och med i Mellanöstern och Latinamerika följde man dessa serier. Min mamma älskar den, och jag kan inte låta bli att gilla den jag också. Det finns något charmigt med den modesta, närmast asexuella approachen i serien, som skiljer sig från nästan all vulgär västerländsk produktion. Musiken och slutet av serien är också gulligt.

The K2 (2016)
The K2 är en av få koreanska serier som jag har orkat följa från början till slutet, kanske delvis för att den består av endast 16 avsnitt. En annan orsak är att det är mindre melodrama och mer actionthriller över det hela. Det finns en del fånig humor och annat trams i serien, men som helhet handlar det om snyggt producerat innehåll som verkligen underhåller från första till sista minut. I huvudrollerna ser man bildsköna Im Yoona från Girls’ Generation och Ji Chang-wook.

2016 summer K-pop top 10 playlist

I will travel to Seoul this summer and I am inspired by all the great K-pop songs that I have listened to since I was there last time, in June of 2009. I realize that many of these I have been listening to for several years. Hence this summer’s list is more of a best of K-pop list than a fresh summer list.

All the songs are from 2009-2015. To be honest, I have heard very few good songs from this year and most rookie groups and comebacks appear to be quite lame. Tiffany’s (Girls’ Generation) solo album is okay, though, but did not make it into this list. Most songs do have an official music video but some have not, such as EXO’s “Machine” and “Transformer”.

As one may notice, groups from S.M. Entertainment dominate, with G-Dragon and Taeyang as the only exception.

K-Pop autumn 2015 top 10 list

I am a quite selective person when it comes to music, and very generally speaking new material is seldom good. Hence, the list below includes both ‘old’ and some new favorite songs from the umbrella genre we know as K-pop. I have also included two songs in from live settings, so the idea is to make K-pop related lists which are balanced, varied, and a little bit unpredictable.

As I have said before, the use of Spanish words and/or images might be a tool for to pave the way for commercial success in Latin America. GFriend’s song and MV, ‘Me gustas tu’, is an example of that.

https://www.youtube.com/watch?v=NWjMoi5XwdU

https://www.youtube.com/watch?v=HNbWrI2RuqU

https://www.youtube.com/watch?v=m-CKVr6Z1Tw

Pros and cons with outdoor gyms

As I see it, outdoor or park gyms should, generally speaking, be regarded as either a complement to a more or less complete indoor gym, or as the second option if one for some reason is not able to work out at at the regular gym. But it can seldom replace the full package so to speak, since outdoor gyms tend to lack proper free weights and machines, which both are crucial in order to optimize hypertrophy or strength gains.

Nevertheless, during spring and summer time one can do core and abs workouts in particular at a local outdoor gym, and if one travels and does not have any gym subscription it is definitely better than nothing to do some ad hoc training, mosty likely chins-ups, dips and various abs/core exercises.

Over the last ten years, I have tried several local outdoor gyms in Sweden and overseas in for instance California (Muscle Beach of course), Seoul and Hong Kong. Here in Stockholm where I live, there is a great outdoor gym in the vicinity, Eriksdals utegym.

Recently, I and a friend of mine visited this particular place. If one lives in or visits Stockholm during the warmer periods of the year, I would definitely recommend to pay a visit there. It may also be combined with to have a refreshing sea bath in Årstaviken.


Som jag ser det är utegym att betrakta antingen som komplement till ett vanligt, mer eller mindre komplett inomhusgym, eller som så att säga det andra alternativet. Däremot kan det sällan ersätta ett vanligt gym eftersom det saknas tillräckligt med fria vikter, maskiner etcetera, som är helt nödvändiga att ha tillgång till för att optimera hypertrofi eller styrka.

Hur som helst, man kan till exempel välja att träna mage/core i anslutning till ett utegym, eller ha det som plan B om man av något skäl inte har möjlighet att ta sig till det vanliga gymmet. Det är särskilt trevligt att göra under de varmare delarna av året (och omöjliggörs mer eller mindre under de kallare).

Jag har testat på ett flertal utegym under de senaste tio åren, både runtom i Sverige och andra ställen, till exempel i Kalifornien (Muscle Beach så klart!), Seoul och Hongkong. Det är nästan aldrig fel med lite chins, dips eller magträning och en del ställen ger även möjlighet till betydligt fler övningar än så.

Här i Stockholm är jag särskilt förtjust i Eriksdals utegym som ligger alldeles i närheten av min bostad. För att vara ett utegym är det riktigt bra och är också väldigt trevligt beläget. Nyligen var jag där och tränade med en vän. Kan verkligen rekommenderas om man har vägarna förbi. En fördel är också att det kan kombineras med ett svalkande havsbad i Årstaviken.


저는 가끔 공원체육관 에서 특히 배 운동을 해요. 예를 들면 여행갔을때는 캘리포니아, 서울 하고 홍콩 에서 여러 운동을 했지만 표준 헬스클럽들이 대체로 더 제일 좋아요. 헬스클럽들이 공원체육관 들이 보다 운동기계 있어서 헬스클럽 더 최선의 선택 이에요.

스톡홀름 에서 좋은 공원체육관 (Eriksdals utegym) 있어요. 작금 저 하고 친구 같이 그게서 갔어서 운동을 하고 그 근처는 Årstaviken 에서 시원한 수영하기 경험했어요. 스톡홀름이 있으면 그곳을 정말 추천하세요.

musclebeach
Muscle Beach in Venice Beach

1923641_92421051075_3762946_n
Outdoor gym at Namsan in Seoul (2009)

20150702_145557[1]
20150702_145634[1]20150702_145611[1]

Dog meat consumption and dogs as pets in South Korea

Recently, people – especially in Western countries – have used social media tools such as Facebook in order to protest against the dog meat festival in Yulin in South Central China at 22 June. A significant request has also been signed and sent to the government of Yulin.

As a Korean wave scholar, this is of some significance since one may try to learn as much as possible about (contempory) Korean culture in general. Additionally, Korean cuisine can be regarded as an integral part of a larger and multi-faceted Korean wave, and since this is related to national branding and image, one can hypothesize that the consumption of dog meat in South Korea will be downplayed or questioned by native Koreans in order to please Westerners. It might also be the case that since other East Asian populations – particularly Japanese and Chinese people – are the main targets for Korean cultural products, the opinions of Westerners are of less significance. Overall, this is not to be regarded as a big issue – at least as long as South Koreans do not promote similar events such as those in Yulin – and a large share of Westerners do nowadays probably associate the country in question much more with Samsung products and K-pop than this.

However, in conjunction with the Summer Olympics in Seoul in 1988, and the jointly hosted football World Cup in Japan and South Korea in 2002, the dog meat issue has been highlighted by Western media. Since the latest event took place almost 13 years ago, it is relevant to look into more recent studies on this phenomenon. One sigfinicant contribution is Anthony L. Podberscek’s article ‘Good to Pet and Eat: The Keeping and Consuming of Dogs and Cats in South Korea’ (Journal of Social Issues, vol. 65, number 3, 2009, pp. 615-632). I will briefly discuss some of its contents.

One may note that in all of Asia, ‘only’ about 13-16 million dogs and cats are eaten each year. Thus, even though one may see the dog meat festival in Yulin as an horrific event, it would be very misguided to regard Chinese people in general as large consumers of dogs, “It has been calculated that in Asia, about 13–16 million dogs and 4 million cats are eaten each year (Bartlett & Clifton, 2003).”

The same goes for South Korea. However, as the results from Podberscek’s study indicates, a significant share of South Koreans would not support a hypothetical national dog meat ban. South Koreans eat dogs for a variety of reasons, such as to be sociable, for the taste, and due to the belief that it has health benefits, and about 40 per cent do it occasionally. The idea of various health benefits is largely related to Confucianism:

According to Ann (1999, 2003a), the eating of dog meat has a long history in Korea, originating during the era of Samkug (Three Kingdoms, 57 BC to AD 676). It was not common after this period, though, as Buddhism grew in popularity and became the state religion during the Koryo Dynasty (918–1392). However, during the Choson Dynasty (1392–1910), Confucianism became the state ideology, paving the way for the return of dog meat as food. Indeed, Confucians enjoyed the meat so much that it was, according to oral tradition, nicknamed “Confucians’ meat” (Walraven, 2001). To justify this, Confucians pointed to the canonical authorization of the so-called Chinese Book of Rites, in which dogs are divided into three classes: hunting dogs, watchdogs, and food (Ash, 1927, p. 59; Walraven, 2001). During this period, dog meat was served in many ways, including gaejangguk (original name for dog soup; also spelt kaejangguk), sukyuk (meat boiled in water), sundae (a sausage), kui (roasted meat), and gaesoju (literally “dog liquor,” also spelt kae-soju; Ann, 1999). Kim (1989) found details of 14 different dog meat recipes for the period of 1670–1943. The consumption of dog meat has mainly been associated with farmers trying to maintain their stamina during the oppressive heat of summer (Simoons, 1994; Walraven, 2001). However, exceptions to this have been found. For example, in 1534, there is a reference during the reign of King Chungjong that dog meat was offered to a high official as a bribe, and in 1777, a reference was made to government officials going out to eat dog meat soup (Walraven, 2001).

These attitudes may have changed more or less in just the recent years, but dog meat consumption has unhesitatingly still persisted to a fairly large extent. Historically, dog meat has been distinguished from pet dogs, and similar to Japanese and Western people a significant share of contemporary South Koreans invest time and money in the caretaking of their pet dogs; cats are however seldom used as pets and are not looked upon as food (almost at all).

In relationship to Western and Japanese consumers of South Korean cultural products, one may suggest that South Koreans might want to downplay the dog meat consumption and instead highlight that certain dog breeds are used as pets and are not ill-treated. Chinese people in general will probably not be upset due to their neighbors dog meat consumption – instead it can be regared as evidence that Chinese culture has influenced smaller countries in the East Asian region – and might also be influenced by the ways that South Koreans treat their pet dogs. The reason for this suggestion is because of that Korean celebrities are highly regarded among a significant share of Chinese people, and it is not unusual that some of these walk around with their cute pet dogs. To take care of a pet dog may appear as cool, cute and cosmopolitan.

Lastly, I have also included a rather extensive quote regarding dog and cat meat consumption in a regional and global perspective, and on the objects of the study:

Today, the consumption of dogs and cats still occurs in a number of countries, including Cambodia, China, Thailand, and Vietnam (see Bartlett & Clifton, 2003; Podberscek, 2007), but the eating of dogs was outlawed in the Philippines in 1998 and cat eating was banned in Vietnam in 1998. In 1996, it was reported that dog meat was still being eaten in parts of Eastern Switzerland (De Leo, 1996). It has been calculated that in Asia, about 13–16 million dogs and 4 million cats are eaten each year (Bartlett & Clifton, 2003). The issue of eating dogs and/or cats is highly emotive, especially in countries (largely Western) where the practice has been extinguished for a long time or has rarely or never occurred (e.g., UK, USA). In these countries, the very idea of consuming a cat or a dog is viewed as abhorrent and morally corrupt. This is perhaps unsurprising, considering dogs and cats are mainly kept as pet animals. But in the countries where cats and dogs are consumed, these animals are also kept as pets (e.g., China and Vietnam; Podberscek 2007). The concern that people have about dog and/or cat eating manifests itself in the form of international campaigns calling for a ban. One country which has received an enormous amount of negative, international media attention because it allows the consumption of dogs and cats is South Korea. However, little scholarly literature exists on the consumption of dogs and cats in this country (or, indeed, pet ownership) and the attitudes residents hold toward consumption and pet ownership. The present study, funded by the International Fund for Animal Welfare (IFAW), was designed to fill this gap. Firstly, historical and current information on the roles of cats and dogs as pets and food in South Korea will be provided. Secondly, the results of an opinion poll on what adult South Koreans think about dogs and cats as pets and as food will be reported.


De senaste veckorna och dagarna har den årliga hundköttsfestivalen i Yulin i södra Kina, som hade sin huvuddag under måndagen den 22 juni, hamnat i blickfånget, och lett till en våg av reaktioner på sociala medier och bland en del kändisar och djurrättsaktivister.

Det är framför allt västerlänningar som har upprörts av detta men i viss mån även människor från andra kultursfärer, inklusive kineser. Det mest upprörande torde inte vara hundätandet i sig utan de bestialiska slaktmetoderna och de dåliga förhållanden som hundarna – som ofta stjäls från hundägare – upplever innan de dödas för att säljas och ätas. Mest groteskt är när hundar flås levande och lämnas hudlösa för att dö i plågor. Med det sagt finns även en klar kulturell skillnad eftersom hundätande inte ses som legitimt eller knappt ens är förekommande alls i västerländska länder, åtminstone sett till de senaste århundradena. I samband med perioder av hungersnöd har dock en viss mängd och andel hundar ätits i Europa.

Noterbart är dock att det “bara” äts omkring 13-16 miljoner hundar och katter i hela Asien varje år med tanke på att det bor drygt fyra miljarder människor i denna världsdel, “It has been calculated that in Asia, about 13–16 million dogs and 4 million cats are eaten each year (Bartlett & Clifton, 2003).” Därför är det självfallet så att kineser i gemen inte äter hund i särskilt omfattande utsträckning. Det är viktigt att ha klart för sig, och det tror jag att många förstår.

Som akademiker med inriktning mot modern koreansk populärkultur (hallyu) har jag dock närmat mig frågan ur ett sydkoreanskt perspektiv genom Anthony L. Podbersceks studie “Good to Pet and eat: The keeping and sonsuming of dogs and cats in South Korea” (Journal of Social Issues, vol. 65, nummer 3, 2009, sidorna 615-632).

Ovan finns en del citat från denna studie och jag tänker inte gå in på varenda aspekt, men det man i all korthet kan slå fast är att ett hypotetiskt förbud mot hundätande i Sydkorea inte skulle stödjas av en majoritet vuxna koreaner. Cirka 40% av dessa äter hund vid åtminstone enstaka tillfällen, och en inte obetydlig andel har hundar som husdjur – man skiljer därmed mellan olika hundraser och deras olika funktioner.

Orsakerna och rötterna till koreanskt hundätande är flera, bland annat har idéer från neo-konfucianism – som har sitt ursprung i Kina – påverkat koreaner (och kineser givetvis), och innebär att man tror att kundkött kan förbättra potensen hos män och hälsan hos människor i allmänhet. Det finns alltså en koppling till en betydande andel koreaners nationella självförståelse och kulturella identitet. Även smaken och den sociala dimensionen i fråga om hundätande, liksom gemensamma måltider överlag, är något som också lyfts fram i sammanhanget. Det kan alltså vara trevligt att äta ett stycke hundkött tillsammans lika väl som andra rätter.

Kopplar man i sin tur detta till kineser kontra västerlänningars generella attityder och deras samband med vågen av koreansk populärkultur, kan man tänka sig att kineser överlag inte upprörs över att det äts hund i Korea – tvärtom kan kanske koreaners särskilda sätt att tillaga hundkött ses som intressant bland en del kineser – medan en betydande andel västerlänningar kan bli upprörda och få en sämre bild av Sydkorea som en följd av detta. Därför skulle man kunna tänka sig att sydkoreaner vill tona ner bilden av hundätande i relation till västerlänningar – och i stället lyfta fram att man har ett flertal raser som husdjur – men inte i relation till kineser eftersom det inte behövs. Möjligen skulle man dock kunna tänka sig att kineser blir påverkade av k-popstjärnor som har söta hundar som husdjur.

Men i och med att Sydkorea i dag mest är känt för Samsungprodukter och k-pop kan man också behöva betona att det här ses som en mindre viktig fråga (såvida det inte skulle anordnas en lika bestialisk festival i Sydkorea). I samband med sommar-OS i Seoul 1988 och fotbolls-VM i Japan och Sydkorea 2002 belystes dock frågan i västerländska, inklusive svenska medier. Och i den mån västerlänningar intresserar sig för koreansk mat så väljer man vanligen andra rätter än dem som innehåller hundkött – det finns många sådana att välja mellan, som kimchi, bibimpap, kimpap, amgyopsal, doenjang jjigae och många, många fler.

Avslutningsvis kan det även nämnas att koreaner inte äter katt, ej heller har katter som husdjur annat än i begränsad utsträckning. I djuraffärer i Seoul har jag dock sett kattungar, vilket framgår av fotot nedan som jag tog för drygt sex år sedan i samband med vistelse i huvudstaden.