Ny artikel om han inom k-pop

I den akademiska tidskriften East Asian Journal of Popular Culture har jag med en artikel om så kallad han inom k-pop, “Cultural amnesia or continuity? Expressions of han in K-pop” . Utifrån textanalys och relaterad litteratur analyserar jag tendenser till det via några specifika exempel inom k-pop.

Han betyder förenklat sett en känsla av sorg, agg och underläge men ibland även någonting vackert, som enligt en del kulturhistoriker från i synnerhet Japan har tillskrivits koreaner och sedan anammats av koreanerna själva och diverse akademiker. Givetvis diskuteras detta och andra tolkningar kritiskt i artikeln, men det finns tendenser till sådan sorg och agg inom specifikt k-pop-material.

Ett tips är att se en del av materialet som jag analyserar i videorna. Notera också att den utvecklingen man kunde skönja hos gruppen (G)I-dle fortsätter att vara tydlig i senare material (se video nummer två och tre från toppen).

Artikel om Sverige och Sydkorea

Min artikel om Sydkorea och Sveriges prestationer i PISA 2015 finns nu tillgänglig online. Denna har diskuterats vid en akademisk konferens vid Stockholms universitet och publicerats online i Orientaliska studier som bygger på redaktörsgranskning (ej fully peer-reviewed så att säga). Detta är en tidig och förkortad version av en längre artikel och därmed något tunn och bristfällig jämfört med senare versioner. Jag har därför lagt upp den här: Educational Achievement in South Korea and Sweden.

Ny artikel om K-pop

I senaste numret av peer review-tidskriften International Journal of Music Business Research har jag med en artikel om k-pop. Mycket fokus är på BTS och Blackpink och vad som krävs för att lyckas men även k-pop i allmänhet. Tonvikt ligger framför allt på framgång relaterat till psykologiska, sociologiska och ekonomiska faktorer hos både individer, grupper och den globala sydkoreanska musikindustrins ramar.

Super cardio in Taiwan

As I earlier have said, I will every now and then write about some of the locations which I have visited before. This is another example.

During the summer (여름) of 2013, I went to Hong Kong, Macao and Taiwan for a quite brief stay, slightly less than two weeks. Most of the vacation time was spent at the last-mentioned location, in which I had the capital Taipei as the point of departure, and then travelled, by train, south along the east coast, and then back again.

My short roundtrip lasted for just a week, but was nevertheless very rewarding. I had heard from a Singaporean girl that I met in Kyoto in Japan in 2009, that Taiwan is supposed to be a great place, and thus I had planned to go there someday. As I had understood it, Taiwan has about the same standard of living and quality of infrastructure as Japan and South Korea, although with a mixture of traditional Chinese and modern Western culture, and not the least a (sub)tropical climate, and lower price levels than both Japan and the less expensive South Korea (compared to both Japan and Sweden). It sounded promising indeed, and it was.

Nearby the quite famous tourist spot, Taroko National Park, I met a really interesting person from France. He partially reminded of myself, although a few years older and more well-experienced with regard to travelling and working overseas; he had previously lived in among other places Hong Kong and Singapore and was supposed to move to Canada a while later (and he did, of course, since he is a very a determined person who does not just talk but act). We decided to travel together for a couple of days, and we mostly followed his more or less pre-planned route, which partly overlapped my own ideas about where to go and what to do.

I will not dwell much on what we did and where we went, apart from our one-day excursion along the Walami trail (Wǎlāmǐ Gǔdào), which is located in the mid-eastern part of the main island, almost alongside the Tropic of cancer, where the northern demarcation line of the tropical zone stretches horizontally across the earth’s surface. This trail is a part of the larger Yushan National Park, although, of course, at a much lower height than the highest peak of Yushan.

This is largely a physique-oriented blog and there are actually some possible linkages between Formosa and fitness. Because what I and my French travel companion did was to get up around 6 a.m., rode with bicycles for 18 kilometers in 38 degrees Celsius (or about 100 Fahreinheit) – successively uphill – and then walked for at least 10 kilometers – (dis)continuously uphill – in the same sub(tropical) heat.

I think that we burned something like 7000-8000 calories during the whole excursion. Hence, I could eat a lot of snickers without any bad conscience.

One of the good things with these kinds of cardio-vascular activities is that they are so simple, just like to ride with bicycles and to hike in general tend to be. Of course, one needs a relatively good physique and overall health, but the activities in themselves are very easy to cope with and require few skills. It is more about steadfastness and character than expensive gear that one has to buy and/or rent, which is the case with regard to scuba diving or mountaineering. Just get-up-and-go.

And not the least, these may be, like in this case, combined with experiences of fantastic scenery. The Walami trail and its vicinity do offer some quite spectacular sights, and if you are lucky you could see some interesting wildlife too, such as Formosan rock macaque. I would advice almost any person who is able to to go there.


För ett par sedan år sedan bestämde jag mig för att åka till Taiwan. Jag hade blivit tipsad av en singaporiansk tjej, som jag träffade i Japan 2009, att åka dit, och hade därför haft det i åtanke under en längre tid. Sommaren 2013 blev det också av, och jag tog mig till denna del av Östasien på egen hand, i samband med att jag även besökte Hongkong och Macao.

Det var en ganska kort vistelse, strax under två veckor, men en väldigt givande sådan. Taiwan är precis så vackert och bra som jag hade hoppats på. Priserna är ungefär som i Malaysia och Indonesien, men infrastruktur och livskvalitet är kongruent med Japan och Sydkorea. Ett annat plus är att det finns en hel del autentisk kinesisk kultur som fortfortande är vid liv i detta land, som i alla fall kulturellt sett – politiskt och ekonomiskt är det lite en annan sak – är i hög grad särskilt från Kina. Man kan exempelvis besöka taoistiska tempel och helgedomar i centrala Taipei, till skillnad från Beijing som i kulturellt avseende mest utgörs av muséer.

Jag hade just huvudstaden Taipei som utgångspunkt och färdades sedan söderut längs med östkusten. På tåget, i närheten av den för landet välkända Taroko National Park, träffade jag en mycket intressant fransman som jag slog följde med. Vi hade liknande resplaner men följde i huvudsak hans idéer.

Ämnar inte beskriva exakt vad vi gjorde och vart vi åkte, men dock kort nämna vår exkursion till och längs med Walami trail (Wǎlāmǐ Gǔdào), som ligger på den central-östra delen av huvudön ungefär längs med Kräftans vändkrets, där gränsen för den tropiska klimatzonen är belägen. Det är en vandringsled i regnskogsaktig miljö, som också är en del av Yushan national park. Höjden är dock betydligt lägre än denna bergstopp.

Jag och min resekamrat gick upp tidigt en morgon – vi bodde på enkelt hotell i den lilla staden Yuli – och tog våra hyrda cyklar, och färdades med hjälp av dessa hela 18 kilometer, successivt uppåt, för att sedan påbörja en cirka milslång vandring längs med Walami trail. Allt detta skedde i ungefär 38 graders värme, och gissningsvis brände vi cirka 7000-8000 kalorier under denna cykel- och vandringsexkursion. Det blev bland annat ett svalkande bad och många snickers och flaskor vatten för att kompensera för hettan och intensiteten.

Det bästa med den här typen av intensiv och långvarig kardioträning är att den är så enkel, och dessutom billig när man väl är på plats; det kostar inte mycket att hyra cyklar för en dag och att genomföra detta handlar mest om karaktär och målmedvetenhet. Dessutom kan det kombineras med helt fantastisk natur och vackra omgivningar. Kan verkligen rekommendera Taiwan som resmål, och inte minst cykling till, och vandring längs, Walami trail.

1012333_10151456528531076_319130230_n
1010987_10151456525631076_1572535911_n

Hallyu seminar in Stockholm

Recently, I participated in a seminar about Korean culture and Hallyu [1] here in Stockholm, which was arranged in collaboration with the South Korean embassy. As one can notice on the picture below, an ambassador said a few words before the event begun.

The reason for my participation is that Hallyu and comtemporary Korean culture is something that I have chosen to focus on, not just on a personal-preferential level, but primarily as a scholar. I have a master’s degree in the history and social scientific studies of religion (Uppsala University, 2012), so even though my perspective is multidisciplinary, I look into these things from that kind subject viewpoint.

That is also the main reason why I do study Korean at the moment. It is far from easy to get a Ph.D. scholarship for a project that you, more or less, have suggested on your own, and therefore I have to participate in events like this, produce articles – both peer-reviewed journal articles and popular scientific material of good quality – and do other constructive things that may increase the probability of getting funding by and at a particular department at a specific university. It is a continuous process but also about concrete results that can be incorporated into one’s CV.

Since I have chosen to this instead of being a upper-secondary school teacher or full-time personal trainer, I do never complain about working part-time in parallel with full-time studies of Korean. However, if I will not get a scholarship in 2015 or 2016, I will probably (have to) get back into regular teaching on a full-time basis. On the other hand, since I have invested time and effort into this particular area, I will somehow use it in the near future and hopefully spend a considerable amount of time in South Korea – regardless of the degree of academic success (or failure).

Back to the actual seminar, it included two interesting lectures: one by Dr. Hyunsun Yoon, senior lecturer at the School of arts and digital industries, University of East London, titled ‘Korean Wave: Past, Present and Future’ (in English); and another by Elin Mellerstedt and Johanna Stillman, ‘Hallyu and K-Pop fans’ (in Swedish).

The former, in her earlier research, has focused on European media reception and discourses on Hallyu, particularly K-pop, as a gradually emerging global phenomenon. Overall, many journalists tend to be unbalanced and/or ethnocentric in their depictions of, for instance, ‘the invasion’ of K-pop in England. She did also offer an overall description of the history of Hallyu, but emphasized that her work could not contribute to any predictions about this phenomenon’s probable future.

The two latter have written a reportage book on K-pop fans and the scene in general, as it was constituted ‘pre-Psy’, Loverholic robotronic: En reportagebok om K-POP, fans och Sydkorea (2013), which they of course used as a point of reference.

Even though a quite large part of the contents in these two lectures is ‘old news’ for me, they still included interesting details and percipient comments and observations, particularly about the fandom of K-pop. This is not one of my main sub-areas of research but still relevant to know more about, since many of the different aspects of Hallyu overlap each other. When one is taking part of material made by people with a lot of knowledge of a particular subject – whether it is scholarly or more journalistically oriented – you always learn more things which in turn add to a body of already existing knowledge.

Personally, I am a fan of both particular K-pop groups and artist,  K-films, and K-dramas, but have never been a part of the fan culture of any sort. It is not being part of my personal inclination, so to speak. With that said, one has to give credit to all the fans who have translated, created, distributed, and/or re-elaborated different kinds of Hallyu-related material, especially on YouTube, during the last years.

[1] The term is generally understood as ‘The Korean wave’, refering to that in 1999 (or perhaps a couple of years earlier according to some sources), some Beijing journalists identified the rising popularity of South Korean popular cultural products in China. They labeled this phenomenon ‘hallyu’ (romanized from Hanja), which more literally means ‘flows of Korea’. In Han’gul (Korean), the term is 한류, and you can find equivalents in other countries where South Korean popular culture has become widely known, such as Japan.  Somewhat later, the term has come to designate contemporary South Korean (popular) culture in general, but many people – both fans, scholars and journalists – tend to use specific labels such as K-dramas (South Korean TV dramas), K-pop, and K-literature in order to specify which kind of category one has in mind.


Nyligen deltog jag på ett seminarium om hallyu, den koreanska vågen, här i Stockholm som anordnades i samarbete med den sydkoreanska ambassaden. En ambassadör på plats inledde med ett kort anförande.

Anledningen till att jag deltog beror på att det, utöver det personliga intresset, är det jag inriktar mig mot i akademiskt avseende. Det är också därför som jag läser koreanska på heltid, parallellt med deltidsarbete och även en del forskning om det aktuella ämnet.

Det var ett föreläsningsbetonat seminarium, och de två föreläsningarna var båda intressanta och dessutom lagom långa, ungefär en halvtimme vardera. Dr. Hyunsun Yoons – senior lecturer vid the School of arts and digital industries, University of East London – bidrag var betitlat ‘Korean Wave: Past, Present and Future’ (på engelska), och det andra, av Elin Mellerstedt och Johanna Stillman benämndes som ‘Hallyu and K-Pop fans’ (på svenska).

Det förstnämnda behandlade ämnet ur ett medieperspektiv och bygger på tidigare forskning av Yoon. Fokus var på hur stora europeiska publikationer, som Financial Times och The Economist, har betraktat den koreanska vågens inträde i Europa. Ofta har det rört sig om grova överdrifter av vågens omfattning (“invasion av fans” och liknande) och/eller nationalistiska eller etnocentriska perspektiv. Vissa koreanska medier – om man likt Yoon växlar till det perspektivet – har överdrivit spridningen av K-pop till andra länder som ett led i en nationalistisk diskurs, medan europeiska journalister har framställt sig som storögda över det faktum att en del européer gillar koreansk populärkultur.

Yoon beskrev dock även hallyu i allmänhet och hur företeelsen har vuxit fram historiskt, men ville dock inte sia om dess eventuella framtid. Hon betonade dock framför allt fansens roll i sammanhanget och det är kanske framför allt de, i egenskap av “aktiva konsumenter” (min term), som avgör framtiden för sydkoreansk populärkultur, oavsett om det rör sig om tv-serier, musik, mat eller någonting annat.

De två senare har i sin tur skrivit en intressant reportagebok som handlar om K-pop och K-popfans så som dessa tedde sig innan Psy slog igenom 2012, Loverholic robotronic: En reportagebok om K-POP, fans och Sydkorea (2013). Denna användes förstås som ett slags referenspunkt i anförandet. Man betonade bland annat att fansen inte är så fanatiska som de ibland framställs som, men också att det finns skillnader mellan koreanska fans och fans från andra länder och regioner. Medan K-popfans i andra länder brukar gilla ett flertal artister och grupper, har koreanska fans oftast fokus på en enda artist eller grupp som de ger support ungefär som ett fotbollsfans som håller på ett visst lag. Dessutom åtnjuter de så kallade idolerna en helt annan status i Sydkorea än i de flesta andra länder. Utanför Sydkorea, och möjligen även Japan och enskilda andra länder i Öst- och Sydostasien, blir K-pop mer av en subkultur och niche market inom musikindustrin, medan det i Sydkorea rör sig om omfattande kändisskap.

Mycket av detta är gamla nyheter för mig, men jag lärde mig definitivt en hel del nytt, inte minst om fankulturen.

20141205_180632