Den koreanska vågen har gjort sig gällande under drygt 20 års tid, men i Sverige gick det bara att skönja tendenser till det när k-pop började bli populärt. Det var fortfarande ett nischfenomen snarare än mainstream fram tills 2018, bortsett från Psys “Gangnamn style” som var mer av ett undantag än ett tecken på att sydkoreansk musik var på väg att ta över. Runt 2008-2012 var tonårstjejer i kulörta kläder den främsta målgruppen för k-pop i Sverige.

Sedan kom BTS och BLACKPINK och slog igenom rejält 2018 och plötsligt var k-pop en global företeelse, om än inte nödvändigtvis lika populärt som amerikansk, engelsk och svensk musik i just Sverige (eller motsvarande i andra länder). Något tidigare hade även koreanska skönhetsprodukter letat sig in i sortimentet på Åhléns; k-beauty blev ett fenomen. Lite senare hyllades filmen Parasit (2019) och förstärkte Sydkorea som en pålitlig exportör av högkvalitativ populärkultur, men frågan är om inte senaste Netflix-hypen Squid Game (2021) har blivit ännu större, åtminstone under en intensiv period som varade ungefär en månad. Parasit var trots allt lite av en kritikersuccé medan Squid Game har blivit en mainstreamhype.

Som samtidshistoriskt fenomen är det inte första gången en sydkoreansk produktion når en bred publik. Oldboy (2003) är en högt rankad fim på IMDB. Flera k-dramaserier har också blivit mycket hyllade, men i Sverige vet få vad Winter Sonata (2002) eller Something in the Rain (2018) är. Squid Game sticker ut genom dess omedelbara och omfattande hype i världen.

Seriens framgång visar dock på den glömska eller okunskap som kännetecknar dagens publik. Även om Squid Game håller högre kvalitet rent visuellt har det gjorts en mängd filmer med slående likheter: The Cube (1997), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) och Escape Room (2019), för att nämna några få. Suzanne Collins roman om hungerspelen har rentav blivit anklagad för att ha kopierat japanska Battle Royale – är Squid Game rentav en kopia av en kopia? Man kan även nämna flera koreanska produktioner som ovannämnda Oldboy (2003) och actionthrillerserier som The K2 (2016) och Vagabond (2019), där en omfattande komplott bland inflytelserika människor utgör en fond för handlingen.

Smak är subjektivt men jag tror att om man bekantar sig med dessa filmer och tv-serier, inser man följande: konceptet är på intet sätt nytt, Squid Game har lånat mycket av diverse föregångare, och flera andra koreanska serier är lika bra eller bättre. Om det ändå finns någonting riktigt bra med Squid Game som en del andra koreanska serier saknar, är det avsaknaden av melodrama. Squid Game består av väldigt lite emotionellt dravel i jämförelse med många andra k-draman, även de som i huvudsak är actionbetonade. Samtidigt står sig Squid Game slätt jämte koreanska filmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), och Burning (2018). Förhoppningsvis kan fler få upp ögonen för koreansk film, och framtida produktioner innehåller mindre romantik och mer rå spänning.