Tag Archives: #svpol

En balanserad syn på klimatfrågan (och unga människors engagemang)

Posted on by

Att vara engagerad i olika samhällsfrågor, och till och med vetenskapliga frågor, är positivt. Det är svårt att vara emot någon eller någras engagemang i sig. Inom ramarna för demokratiskt engagemang och diskussion finns också utrymme för att ha fel, mer eller mindre. Särskilt när det gäller mer komplexa frågor där det inte finns enkla svar och bilden ter sig mångfacetterad. Att ha som utgångspunkt att engagemang är negativt i sig och att människor, unga eller gamla, ska veta sin plats vore därför en märklig utgångspunkt. Det finns också en logik i att unga är mer oroliga för miljö och klimat än medelålders och äldre, eftersom konsekvenserna av global uppvärmning drabbar de som i dag är 15 snarare än de som är 65 eller till och med 35 (om än inte i Sverige).

Med det sagt gäller det att tänka ett par steg längre. För detta är i hög grad både en vetenskaplig och ekonomisk fråga, snarare än en moralisk och till och med psykologisk fråga. Delvis är det naturligtvis också en politisk fråga. När man betraktar det i sitt rätta ljus kan människor, såväl unga som gamla, ha ett mer balanserat och rationellt synsätt som kan vägleda dem i deras individuella och kollektiva beslutsfattning. Då kan man också dels förstå hur världen fungerar, vad som är ändamålsenligt, och vad som är ineffektivt, onödigt och så vidare när det gäller klimat och miljö. Här bidrar jag med, via data och forskare, några nycklar till att angripa frågan på ett sådant sätt. Innan detta görs är det svårt att ta människor på allvar, oavsett ålder, oavsett hur många som rent kvantitativt följer med strömmen. Det är som Platon ungefär lär ha sagt, “A good decision is based on knowledge and not on numbers.”

Proportioner och projektioner
För att förstå vad som händer i världen, oavsett om det handlar om BNP eller växthusgasutsläpp och vilka länder och vilka sektorer som står för dem, gäller det att förstå proportioner. Exempelvis släpptes det ut ungefär 37 miljarder ton (alternativt 37 000 miljoner ton) i världen 2018, varav Kina stod för cirka 10 miljarder av dessa, det vill säga 28%. USA står för 15%, Indien 6%, Ryssland 5%, Japan 4%. Sverige 0,15%. Den svenska skogen absorberar en mycket stor del av koldioxidutsläppen, varför Sveriges nettoutsläpp är ännu lägre än 0,15%. Industrisektorn och den totala transportsektorn inom de stora industrinationerna står för den största mängden utsläpp medan flygtrafiken enbart står för 3,5-5% av de totala utsläppen.

På så vis är växthusgasutsläppsfrågan både ett globalt och nationellt problem. Det mest effektiva är att se över utsläppen i stora utsläppsnationer som Kina, USA, Indien, Ryssland och Japan snarare än Sverige, Norge, Schweiz och utvecklingsländer i Afrika och Latinamerika. En stötesten är de projektioner som tydligt visar att Kina har mest inflytande över frågan eftersom det dels är den överlägset största utsläppsnationen, dels planerar att bygga en stor mängd kolkraftverk.

I Sverige, och bland dåligt pålästa vuxna, ungdomar och journalister, har det dock främst handlat om olika livsstilsåtgärder som är helt verkningslösa, till exempel att flyga mindre. Och att tänka per capita är relevant när det gäller att titta på välstånd mätt genom BNP eller genomsnittslöner mätta i dollar eller euro, men inte väsentligt när det gäller miljö- och klimatpåverkan.

Nästan ännu mer absurt, rentav farlig, är det ekofascistiska eller ekototalitära perspektiv – som både finns inom extrem vänster och höger – som implicerar att man inte ska skaffa barn för att det tär på miljön. Det var en del av det som drev den vidriga terroristen på Nya Zeeland. Han såg människomassor i utvecklingsländer som tärande varelser. Naturligtvis måste befolkningstillväxt kunna diskuteras på ett balanserat sätt och ur olika perspektiv, oavsett om det handlar om Sverige eller globalt, men att ha som fokus att nya människor på jorden är en börda ter sig närmast misantropiskt och är om något ett sätt att skapa ångest för barn och familjer. Dessutom stämmer det dåligt överens med de demografiska projektioner som visar att jordens befolkning, på grund av bland annat urbanisering, kommer att minska efter 2100 (mönstren går att skönja redan innan sekelskiftet). Vägen dit kommer sannolikt att kantas av en hel del problem men det gäller att lyfta blicken och se de större sambanden. Som sagt, detta är en vetenskaplig fråga som inte bör bli ideologiserad.

Energipolitik
Som rationella människor förstår är koldioxid- och klimatfrågan till stor del en energipolitisk fråga. Det finns ett stort energibehov i världen, oavsett om det rör sig om Kina, västvärlden eller utvecklingsländer med små eller stora befolkningar. Det överlappar också frågor som luftkvalitet och livskvalitet, rentav kvinnors möjligheter till utbildning, som är ett av FN:s globala mål. Människor i fattiga länder behöver grundläggande hushållsel så att de slipper bränna grenar och kvistar och riskera att förstöra sina lungor och byar där de bor på kuppen. Industrinationer behöver kärnkraft och/eller andra effektiva energikällor. Solenergi kan vara en lösning på södra halvklotet men i stora delar av världen, främst på norra halvklotet, är det kärnkraft som är effektivt; i andra hand gas, vattenkraft och vindkraft, beroende på land och omständigheter.

Utvecklingsparadoxen: ju rikare ett land är desto miljövänligare blir det
Det finns något som kan kallas utvecklingsparadoxen. Intuitivt kan man tänka sig att kapitalism, som har utgångspunkt i västvärlden, är negativ för miljö och klimat. Dels på grund av industrier, dels på grund av transportsektorn, dels på grund av konsumtion. Men västvärlden har faktiskt minskat sina utsläpp per capita och dessutom förbättrat luftkvaliteten. Liknande mönster återfinns i Japan, Sydkorea och Taiwan. Detta har bland annat att göra med tekniska innovationer inom västvärlden, och att när människor når en högre ekonomisk och materiell standard har de råd att engagera sig i miljöfrågor. Därför måste man använda sig av politiska organ för att minska utsläppen eftersom företagen inte kommer att göra tillräckligt om det inte sätts press på dem.

Med det, och den minimala inverkan som flygtrafiken har i åtanke, är det därför mer rimligt att satsa mer på turism och flygresor än mindre. Länder som Ecuador, Peru, Thailand, Filippinerna, Egypten, Costa Rica, Tanzania, Kenya och många andra är till betydande del beroende av turism. Ju högre tillväxt, desto mer miljöfokus. Sådana beräkningar skulle kunna se olika ut men det är värt att ha i åtanke. Dessutom är det naturligtvis så att även flygbolagen engagerar sig i bränsleeffektivisering, om inte annat för att de måste på grund av nationella och internationella direktiv, för att konsumenterna gillar det, och för att spara pengar på bränsle.

Cost/benefit
Danske Bjorn Lomborg och de forskare som han samarbetar med har gjort ett lovande initiativ när de diskuterat cost/benefit. Fokus är på att göra kostnadseffektiva lösningar. Att investera biljoner dollar i grön energi som inte är effektiv är helt enkelt inte rationellt och enbart slöseri med resurser. Tänker och handlar man däremot utifrån cost/benefit kan man nå fram till effektiva lösningar.

En annan viktig sak som Lomborg och nobelpristagaren William Nordhaus har lyft fram är – och här är vi delvis tillbaka på proportionsfrågan – att temperaturökningar med några grader fram tills 2100 kostar ungefär 2-4% av den globala BNP. Det är alltså dyrt men inte världens undergång – även om beräkningarna vore något felaktiga och det rörde sig om 5-7% i stället. Om havsnivåerna ökar med 30-100 centimeter på grund av att inlandsisar smälter, och att temperaturerna ökar, måste städer följaktligen anpassa sin respektive infrastruktur. Även en del fattiga länder kan få fler problem med torka och vattenbrist (förutsatt att de är kvar på ungefär samma utvecklingsnivå som de är i dag, vilket är osäkert). Det kommer att vara kostsamt, men hanterbart. Därför är det bättre att försöka ta itu med en del problem redan nu, på ett rationellt och ändamålsenligt sätt. Titta gärna på videoklippen nedan.

Med utvecklingsparadoxen i åtanke är det därför inte ändamålsenligt att minska den ekonomiska tillväxten i världen, eftersom länder som ökar sin ekonomiska och materiella nivå har enklare att hantera naturkatastrofer, med eller utan koppling till klimat. Det är därför som så många människor dör i Indonesien och Filippinerna, jämfört med Japan och USA när det sker jordbävningar, orkaner och översvämningar. Givetvis ska den ekonomiska tillväxten helst vara baserad på miljövänlig tillverkning, handel och konsumtion, men det är orealistiskt att enbart ha det som utgångspunkt. Det gäller att tänka större och smartare.

Lösningar
Lösningarna har lyfts fram av inte minst Lomborg och hans forskarteam, och nobelpristagaren William Nordhaus. Den senare föreslår en moderat koldioxidskatt som samordnas globalt (coordinated moderate global carbon tax) – carbon pricing. Den skulle innebära en temperatursänkning med 0.6 grader fram tills 2100. Problemet är att det är svårt att samordna en sådan och sannolikt skulle den vara alltför dyr för de fattiga länderna. Hans förslag blir därför teoretiskt snarare än praktiskt, även om det inte ska förbises helt och även om bara de stora utsläppsländerna samordnas vore det konstruktivt.

Men Lomborg och Isabel Galianas betoning av research and development (R&D), i kombination med adaption (anpassning till nya omständigheter), och viss carbon pricing (i den mån det är möjligt), är mer realistisk. Fokus är därvidlag på att göra lågkoldioxidenergikällor billigare och mer effektiva så att de kan spridas globalt. Bland det viktigaste är därför att den unga generationen lär sig matematik, naturvetenskap och ekonomi så att effektiva innovationer sprids och förstås. Om unga strejkar från skolan en dag gör varken från eller till, men ändamålsenlig utbildning är grunden för att utveckla, förbättra och effektivisera det som sker i världen.

En dag kanske en ung kvinna, likt Isabel Galiana, står och föreläser om cost/benefit, men det gör definitivt inte de som gräver ned sig i proportionslös alarmism och inte erbjuder lösningar, utan de som äger framtiden på riktigt är de som ändamålsenligt riktar resurser – tid och pengar – åt det som verkligen gör skillnad.

José Ortega y Gasset och den aristokratiska liberala demokratin

Posted on by

En av modern tids mest briljanta tänkare, och en av mina största intellektuella inspirationskällor (jag har främst läst honom på engelska men även en del spanska och svenska), är den spanske filosofen José Ortega y Gasset (1883-1955). Det är en filosof och tänkare som är av allra största vikt att läsa för så många som möjligt, oavsett om de är liberaler, konservativa, nationalister, globalister, vänster eller inte har någon särskild beteckning. I tidigare skeden har han inspirerat tänkare så skilda som Ayn Rand och Pierre Bourdieu.

Han har författat mängder av verk om filosofi och samhällsanalys men hans kändaste utgåva är Revolt of the Masses (1930). Det är till viss del ett väldigt komplext verk men det går att säga en del ganska enkelt om det och några av Ortegas idéer. Innan dess bör man dock fastslå att hans tänkande är influerat av många andra existentialistiska filosofer, som Friedrich Nietzsche, Wilhelm Dilthey och Edmund Husserl. Dock satte han fingret på en rad nya saker och var mycket mer klartänkt och lättförståelig än Nietzsche. Han företräder ett slags vital livsfilosofi där individen ständigt befinner sig i en blivande-process utifrån sina särskilda omständigheter och biologiska impulser. Varje perspektiv är på sätt och vis unikt, och ju fler relevanta perspektiv man belyser desto mer komplett kan ens kunskap bli.

Ortega har beskrivits som företrädare för liberal demokrati, men samtidigt var han väldigt kritisk mot både kommunism och kapitalism: hans viktigaste kritik är riktad mot den så kallade “massans” utbredning i samhället. Till råga på allt var han också folklig på så sätt att han ville nå ut till många och skrev även journalistiskt. Hur går allt det ihop sig?

Det är inte så konstigt som det låter. När Ortega levde i Spanien såg han den totala inkompetensen breda ut sig bland syndikalister och fascister. Alla dessa ville ta makten men få hade den kompetens som krävs för att göra det. Han såg massorna och deras ofta dåliga beteende manifesteras och den auktoritära makten ta för sig utan att grunda sig på rationalitet och analys.

Enligt Ortega har alltid världen styrts av en elit, så på sätt och vis är det ofrånkomligt att några tar makten. Men den teknokratiska eliten, som vi i dag ser i EU, storföretag, finansvärlden och Silicon Valley, saknar visdom. De har hög intelligens och vet onekligen hur man bygger robotar, appar, flygplan och gud vet vad men de vet till stor del inte vart människan ska ta vägen och varför. Är det exempelvis en positiv utveckling med sexrobotar, AI och beroendeframkallande, intelligensbefriad teknologi som gör massorna ännu mer förslavade? Visst finns det positiva trender i världen men intellektuellt, livsstilsmässigt och etiskt finns också många problem. Om Ortega hade levt i dag hade han sannolikt förfasats över allt det som massorna sysselsätter sig med och som har skapats av “eliten”.

Ortega försöker dock finna en lösning som ska komma så många som möjligt till handa, och är då inspirerad av den antika skolningen i form av intellektuell, etisk och fysisk fostran. Det handlar om att skaffa sig en bred och djup utbildning (i dag förmodligen både formellt och autodidaktiskt, på egen hand); att utveckla en erfarenhetsmässig kunskap och att applicera etiska principer i livet; samt att ha ett slags “spirituellt” driv mot olika ideal som är högre än hedonism, konformitet och annat som är typiskt för massmänniskan.

Poängen med en sådan “folklig elitism” – eller aristokratisk demokrati som jag brukar kalla den – är att vem som helst, hypotetiskt sett, kan sträva efter excellens i en sant liberal demokrati. Det är knappast möjligt i någon form av diktatur, eller i ett socialistiskt eller fascistiskt samhälle. Samtidigt verkar alltså kapitalismen ha negativ inverkan på människors utveckling mot högre mål och ideal eftersom det ofta leder mot konsumtionsberoende av olika slag (mat, shopping, dataspel, tv, sport, sociala medier etcetera).

Möjligen kan sådant som fitness och en del populärmusik (främst k-pop) var positiva trender eftersom det delvis handlar om disciplin och objektiva ideal, men tyvärr baseras det till stor del på narcissism, hedonism, profithunger och ytlighet. Självklart är kapitalism att föredra framför socialism, men den blandning mellan socialism och kapitalism som vi ser i dag i västvärlden (Third Way) är egentligen inte så mycket bättre eftersom båda ideologierna saknar de högre idealen.

For me nobility is synonymous with a life of effort, ever set on excelling itself, in passing beyond what one is to what one sets up as a duty and an obligation. In this way the noble life stands opposed to the common or inert life, which reclines statically upon itself, condemned to perpetual immobility, unless an external force compels it to come outside itself. Hence we apply the terms mass to this kind of man—not so much because of his multitude as because of his inertia. (Revolt of the Masses, 65)

José Ortega y Gasset är till övervägande del en briljant filosof och samhällsanalytiker och många av hans idéer – främst från Revolt of the Masses och Man and People – är aktuella än i dag. Särskilt gäller det kritiken av massamhället, fascism, kapitalism och socialism, men också de positiva idealen och konkreta förslagen på förbättring för alla människor i samhället. Om man ändå anar att det är få som har ideal och intresserar sig för denna typ av utveckling är det bara för att det egentligen endast är en liten andel människor som tillhör minoriteten och som därmed skiljer sig från massan. Massan har annat för sig.

Joseph Nye

Posted on by

When I write about Korean culture this subject can be more or less broadened since studies on contemporary Korean culture are often intimately linked to what is happening in other East Asian nations, the United States, and partly also other countries and regions of the world.

One example of this is that some key concepts which are relevant in relationship to Korean studies are also used in many other different contexts. Soft power – coined by the American poltical scientist Joseph Nye (1937-) in the late 1980s, developed in his work Bound to Lead: The Changing Nature of American Power (1990), and re-elaborated in a number of later books and articles – is one such key term.

According to Nye soft power signifies ‘the ability to get what you want through attraction rather than coercion or payments’, and hence it is different from hard power phenomena such as miltary force, funding, and sanctions. Power – whether ‘soft’ or ‘hard’ – is often connected to foreign policy and a particular country’s will to influence other countries of the world by the means of dissemination of their own particular cultural taste.

Looked upon in a broader way, it can simply mean dispersion of culture in general and has less to do with power in the normal sense; but since soft power is often linked to current (Western) economic models and globalization, it can be hard to distinguish between soft power and hard economic power. In fact, the economic and the cultural dimensions do often overlap; or rather, soft power is often funded by governments.

I well not try to analyze or describe this complex concept in more depth. However, I will give a brief explanation of how soft power can be used these days. This I will do through a list which comprises five significant countries that use culture in one way or another – often in tandem with funding and/or export of cultural products – as a means of soft power.

The United States
The United States – the world’s largest economy and superpower (although a declining such) over the last 150 years or so – does unhesitatingly use a lot of hard power, such as military force, the almost global imposition of their currency, and sanctions against certain countries. But soft power-wise, one can also highlight the near-global dispersion of American popular culture – films, music, sports, fast food etcetera – and its largely market-based economic system and liberal democracy that many other countries either already have absorbed or wish for. The quote below offers a relevant and nuanced overall description of how hard versus soft power can be understood in the case of America:

Take the United Stated as the example. The worldwide popularity of Hollywood movies, Apple products, Google, Starbucks, and the NBA — to name just a few — may be cited as evidence of U.S. soft power, but it would be far-fetched to argue that this soft power has been a crucial factor behind the U.S. ability to get what it wants in other parts of the world. For one thing, drinking Starbucks coffee or watching the NBA does not necessarily translate into pro-American policy preferences. For another, it is difficult to imagine that the symbols of American soft power would have spread to the rest of the world and had such broad appeal had it not been for unrivaled American economic and military power.

 

China
Chinese soft power has become more evident during the recent years – a country to be the largest economy in the world in the not too distant future – and this has been manifested through for instance the large funding and dissemination of Chinese academic institutions and Chinese cultural centers around the world, as well as large-scale events such as the Summer Olympics in Beijing in 2008:

The Chinese government also has spent hundreds of billions of dollars improving the communication capabilities of its media outlets like CCTV, organizing mega events such as the Olympic Games and Shanghai Expo, funding Confucius Institutes, hosting summits attended by dozens of world leaders (e.g. APEC), and sponsoring forums on regional security and prosperity (e.g. the Boao Forum). An important justification for such lavish spending is that these activities can contribute to China’s soft power.

In democratic countries like Canada and Sweden, the academic freedom appears to have been undermined by Chinese-funded and -controlled institutes, which has resulted in several shutdowns of Confucius institutes that promote research on Chinese culture.

Perhaps China may not be as successful as The United States in this regard – people do generally long more for democracy and Starbucks than Confucian values – but the Chinese government does still strive for the use of soft power and has funded a vast amount of projects with large sums of money.

 

Saudi Arabia
Saudi Arabia is in total a rich country indeed – and at the same time it is one of the most authoritarian regimes in the entire world.

Saudi Arabia’s soft power is intimately connected to the country’s Wahhabi doctrine, a ‘modern’ and fundamentalistic form of Islam that was founded during the late eighteenth century and which advocates a draconican, Sharia-based (Hanbalic school) interpretation that will not allow any other interpretation, or for that matter any other religion, than their particular form of Islam. This religio-cultural framework has been funded by rich and influential Saudis since the 1970s onwards:

All in all, Saudi figures show that in the period 1973 and 2002, the kingdom spent more than $80 billion to promote Islamic activities in the non-Muslim world alone. This truly colossal sum has built a huge network of Wahhabi-controlled institutions, including over 1500 mosques, 150 Islamic Centers, 202 Muslim colleges, and 2000 Islamic schools in non-Muslim countries alone. (Alexiev 2011)

Unfortunately, far from all people around the globe stand against Wahhabism and its ideological twin, Salafism, which is manifested through the Islamic State and other organizations and movements that partially hinge on these totalitarian ideas.

 

Russia
Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

 

South Korea
I have written serval posts on the Korean wave and explained why I do generally support its dissemination and proliferation.

However, I might add that the South Korean government – after recognizing the good financial results in the aftermath of the distribution particular TV dramas and k-pop – currently uses Korean wave products as means for national branding and consequently increasing revenues through tourism and export of Korean wave products, such as music, TV dramas, and food.

This will probably lead to – and has already to some exetent led to – a positive feedback relationship, since a probable consequence may be a better depiction of South Korea in the global community as well as more revenues; and the revenues can in turn be used for more investment in cultural products and their distribution, which may lead to even larger revenues.

It is also interesting that Chinese leaders are concerned about the vast popularity of South Korean celebrities in China. South Korea is definitely one of the big soft power players these days and constitutes a pop cultural alternative to both the US’ and Chinese products.

När det gäller nutida eller samtida koreansk kultur, är det ofta relevant att vidga vyerna eftersom den sällan kan förstås som isolerad från det som sker i övriga Östasien, USA och i viss utsträckning även andra länder och regioner. Dessutom kan det finnas kopplingar till aktuella saker som sker i världen. Detta inlägg utgör en sådan bredare utblick.

Begreppet soft power, eller mjuk makt på svenska, myntades av den amerikanska statsvetaren Joseph Nye (1937-) under slutet av 1980-talet och har blivit mer utarbetat i ett flertal böcker och artiklar sedan dess. Det handlar om att övertyga med hjälp av attraktion snarare än ekonomiska eller militära maktmedel (hård makt).

I detta sammanhang kan till exempel populärkultur spela en viktig roll, vilket har varit fallet med inte minst USA, som på närmast global nivå har spridit filmer, popmusik, tv-kanaler, snabbmat och mycket annat under 1900- och 2000-talen.

Nedan ges fem exempel på länder som kan sägas bedriva soft power i en mer löst definierad mening, om än delvis på väldigt annorlunda sätt.

 

USA
USA har varit världens ledande supermakt under cirka 150 år och är det alltjämt, även om Kina successivt lär komma ikapp både ekonomiskt och militärt. Detta land har också varit framgångsrikt i att sprida amerikansk (populär)kultur på många håll, till exempel filmer, musik, snabbmat och en mängd teknologiska produkter och företeelser.

Mycket av det som USA gör utrikespolitiskt kan visserligen kategoriseras som hard power, men populärkultur, liksom amerikanska politiska ideal och livsstilar, har onekligen attraherat många människor runtom i världen.

 

Kina
Kina har intresserat sig för mjuk makt under ett antal år, och har bland annat försökt bedriva detta genom att finansiera Konfuciusinstitut runtom i världen. Något tidigare har kinesiska wuxia-filmer och sommar-OS i Beijing år 2008 varit två företeelser som kan kopplas till kinesisk soft power-strävan.

Satsningen på att sprida kinesisk kultur i och genom akademiska sammanhang verkar dock ha fått visst bakslag i demokratiska länder som Kanada och USA eftersom det har lett till, eller tros kunna leda till, censur på institutionerna i fråga – känsliga ämnen som relationerna mellan Kina och Taiwan, Kina och Hongkong, och vad som hände på Himmelska fridens torg 1989 verkar inte vara tillåtet att belysa på Konfuciusinstituten, vilket leder till inskränkt akademisk frihet.

Det återstår att se om Kina kan hitta andra, alternativa lösningar och bli mer framgångsrika i detta avseende.

 

Saudiarabien
Den globala spridningen av wahhabism, liksom den mycket närbesläktade salafismen, har finansierats av saudiska oligarker sedan 1970-talet och framåt. Det rör sig om enorma summor, så mycket som 80 miljarder dollar enbart i icke-muslimska länder.

Wahhabism är en “modern” och fundamentalistisk form av islam som uppstod under slutet av 1700-talet och vars lära är synnerligen intolerant gentemot andra religioner, inklusive kristendom, liksom andra inriktningar och tolkningar av islam som till exempel shia och sufism.

Tyvärr verkar den trots det ha en viss attraktion bland framför allt unga män på många håll runtom i världen, vilket har kunnat skönjas i fråga om omfattande rekrytering till al-Qaida, IS och andra terrororganisationer-/rörelser som i stor utsträckning bygger på wahhabism eller salafism.

Idén om att som jihadist komma till ett paradis fullt av villiga kvinnor – till skillnad från de sexslavar som används i dag – kan utgöra en del av attraktionen, liksom viss grad av individuella maktanspråk och det meningsskapande som sker genom att vara en del av en kollektivistisk rörelse med högtflygande målsättning.

Ett litet tecken som dock pekar i rätt riktning – och om inte annat är det lite intressant kuriosa – är dock att en saudisk prinsessa gillar G-Dragon!

 

Ryssland
Ryssland har invaderat Krimhalvön i de östra delarna av Ukraina under 2014 och 2015, vilket förstås kan klassificeras som hård makt.

När det gäller mjuk makt har dock den välproducerade och engelskspråkiga nyhetskanalen Russia Today varit ett viktigt redskap för att sprida en alternativ och samtidigt mer positiv bild av Ryssland och samtidigt en mer negativ dito av västvärlden, framför allt USA och EU. Givetvis finns även amerikanska och västerländska motsvarigheter – Russia Today har i mångt och mycket uppstått som en motvikt till dessa globalt mycket inflytelserika medier.

 

Sydkorea
Jag har redan skrivit ett flertal inlägg om den den koreanska vågen och varför jag generellt stödjer dess spridning och behöver därför inte utveckla detta så mycket.

Man kan dock nämna att den sydkoreanska regeringen, delvis i samarbete med grannländer, försöker hitta nya sätt att attrahera konsumenter av koreansk populärkultur. Man kan exempelvis tänka sig ett större fokus på det koreanska köket framöver.

Noterbart är också att ledande kineser har oroats en del över att koreanska stjärnor får så mycket uppmärksamhet i Kina, till skillnad från de inhemska motsvarigheterna. En av de allra kändaste kinesiska stjärnorna är talande nog också en k-pop-artist, Victoria Song från gruppen f(x).