Den koreanska vågen har gjort sig gällande under drygt 20 års tid, men i Sverige gick det bara att skönja tendenser till det när k-pop började bli populärt. Det var fortfarande ett nischfenomen snarare än mainstream fram tills 2018, bortsett från Psys “Gangnamn style” som var mer av ett undantag än ett tecken på att sydkoreansk musik var på väg att ta över. Runt 2008-2012 var tonårstjejer i kulörta kläder den främsta målgruppen för k-pop i Sverige.
Sedan kom BTS och BLACKPINK och slog igenom rejält 2018 och plötsligt var k-pop en global företeelse, om än inte nödvändigtvis lika populärt som amerikansk, engelsk och svensk musik i just Sverige (eller motsvarande i andra länder). Något tidigare hade även koreanska skönhetsprodukter letat sig in i sortimentet på Åhléns; k-beauty blev ett fenomen. Lite senare hyllades filmen Parasit (2019) och förstärkte Sydkorea som en pålitlig exportör av högkvalitativ populärkultur, men frågan är om inte senaste Netflix-hypen Squid Game (2021) har blivit ännu större, åtminstone under en intensiv period som varade ungefär en månad. Parasit var trots allt lite av en kritikersuccé medan Squid Game har blivit en mainstreamhype.
Som samtidshistoriskt fenomen är det inte första gången en sydkoreansk produktion når en bred publik. Oldboy (2003) är en högt rankad fim på IMDB. Flera k-dramaserier har också blivit mycket hyllade, men i Sverige vet få vad Winter Sonata (2002) eller Something in the Rain (2018) är. Squid Game sticker ut genom dess omedelbara och omfattande hype i världen.
Seriens framgång visar dock på den glömska eller okunskap som kännetecknar dagens publik. Även om Squid Game håller högre kvalitet rent visuellt har det gjorts en mängd filmer med slående likheter: The Cube (1997), Battle Royale (2000), Hunger Games (2012) och Escape Room (2019), för att nämna några få. Suzanne Collins roman om hungerspelen har rentav blivit anklagad för att ha kopierat japanska Battle Royale – är Squid Game rentav en kopia av en kopia? Man kan även nämna flera koreanska produktioner som ovannämnda Oldboy (2003) och actionthrillerserier som The K2 (2016) och Vagabond (2019), där en omfattande komplott bland inflytelserika människor utgör en fond för handlingen.
Smak är subjektivt men jag tror att om man bekantar sig med dessa filmer och tv-serier, inser man följande: konceptet är på intet sätt nytt, Squid Game har lånat mycket av diverse föregångare, och flera andra koreanska serier är lika bra eller bättre. Om det ändå finns någonting riktigt bra med Squid Game som en del andra koreanska serier saknar, är det avsaknaden av melodrama. Squid Game består av väldigt lite emotionellt dravel i jämförelse med många andra k-draman, även de som i huvudsak är actionbetonade. Samtidigt står sig Squid Game slätt jämte koreanska filmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), och Burning (2018). Förhoppningsvis kan fler få upp ögonen för koreansk film, och framtida produktioner innehåller mindre romantik och mer rå spänning.
Mitt huvudsakliga forskningsprojekt inom educational research berör Östasiens (avgränsat som Kina, Japan, Taiwan, Sydkorea, Singapore och Vietnam) utbildningssystem och prestationer i undersökningar som PISA. Jag forskar även om musikindustrin och cultural studies i Östasien, främst Sydkorea. Även om mycket baseras på databaser och OECD-rapporter måste man ha ett interdisciplinärt förhållningssätt för att förstå varje skolsystem och övergripande makrokultur och hur individer verkar inom dem.
En intressant sak som jag har hittat genom en omfattande forskningsgenomgång och jämförande analyser där även andra länder i världen ingår, är att många stereotyper är felaktiga, rentav myter. Här förklarar jag några av dem.
1. Östasiater pluggar mycket mer (inräknat skoldagar, privatundervisning, läxläsning)
Det finns en del data som visar att östasiater ägnar mer tid åt skolarbete totalt sett och har fler skoldagar per år. Vi noterar dock att skillnaderna i många fall är minimala, särskilt om man räknar in antalet undervisningstimmar i skolan.
Dessutom visar en aktuell OECD-rapport och forskning om Japan att många stereotyper om omfattande studietid inom och utanför skolan inte gäller längre. Exempelvis har antalet obligatoriska undervisningstimmar bantats ner rejält, liksom antalet timmar som tillbringas i privatundervisning sedan åtminstone 1980-talet.
2. Östasiaster (särskilt japaner och koreaner) är de mest självmordsbenägna (kanske på grund av skolan)
Det finns visst stöd i forskning för att östasiater, inte minst koreaner, pluggar jättemycket och blir smått självmordsbenägna på grund av academic stress, men dessa data är från 2009 och sedan dess har en ny läroplan lanserats i Sydkorea som fokuserar mer på well-being och har mindre mastigt innehåll i matematikundervisningen.
Framför allt visar undersökningar att de mest självmordsbenägna ungdomarna finns i Nya Zeeland, Estland och Litauen. Sverige, Japan och Sydkorea har ungefär samma nivåer, medan Finland ligger något högre.
3. Östasiater har högst IQ i världen
En annan halvmyt är att östasiater har högst IQ i världen. På en del tester stämmer det verkligen för Taiwan och urbana regioner i Kina som Beijing, Jiangsu, Shanghai och Zhejiang men enbart på Raven’s-tester (icke-verbala). I WISC och WAIS som består av både verbala och icke-verbala deltester försvinner skillnaderna helt eller gäller någon enstaka poäng. I WISC-III-standardiseringen inom 15 länder (publicerade 2003) hade Japan “bara” 98 poäng medan Sverige, Holland, och Tyskland hade 101.
4. Östasiens kulturer är starkt präglade av konfucianism
Att konfucianism finns i Östasien och delvis förenar flera av länderna i regionen är sant, men mindre klart är hur pass viktiga dessa element är i samtiden. Singapore har i hög grad ett hypermodernt skolsystem som har ganska lite gemensamt med konfucianism. Det finns heller ingen koppling mellan matematik och konfucianism. Samtidens koreaner har mer koll på bibelverser än Konfucius. I stället är det förmodligen mer träffsäkert att kalla Östasiens kulturer, särskilt Japan, Sydkorea, Singapore och Taiwan, för ett slags hybridkulturer som blandar buddhism, konfucianism, taoism, och modern västerländsk kapitalism och demokrati. Inom ramarna för utbildning är det framför allt det senare som är påtagligt.
5. Östasien (särskilt Japan och Sydkorea) har de bästa lärarna
Hur man ska mäta lärarkvalitet är inte enkelt, men ett av de mer standardiserade sätten är att utgå från så kallade PIACC scores, teacher cognitive skills. En studie av ledande skolekonomen Eric Hanushek och kolleger visar att västländer som Finland har högst poäng medan Sverige, Holland, Belgien och Tyskland inte är långt efter. Endast Japan och Singapore har något högre poäng än Sverige medan Sydkorea – trots höga löner för erfarna lärare – har något men inte signifikant lägre. Det finns också stora skillnader inom Kina.
6. Östasiater är alltid de mest disciplinerade i klassrummen Japan, Singapore, Vietnam och Taiwan ligger bra till när det gäller “respekt för lärare” men inte Kinas storstadsregioner eller Sydkorea. Flertalet västländer har snarlik poäng som Hong Kong och andra östasiastiska länder och storstadsregioner. Även case studies visar på relativt odisciplinerade skolor i Seoul, Sydkorea.
7. Östasiater är inte kreativa
Redan 1979 ifrågasatte forskare stereotypen om den okreativa japanen. I själva verket finns kreativitet inbäddat i japansk kultur och landet har blivit framstående inom flera fält, liksom modern teknik. Det är visserligen sant att alltifrån militär till moderna skolsystem har inhämtats från USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien – i Sydkoreas fall är influenserna från Japan och USA – men det finns så pass många egna element att det är svårt att kalla ens k-pop och Samsung för imitationer av västerländsk kultur och teknik. Dessutom har det alltid funnits en prägel från taoism, buddhism och konfucianism, som inte har någonting med västvärlden att göra.
Sammanfattningsvis är bilden av dessa fenomen något brokig men det rör sig i hög grad om myter, förenklingar och felaktiga stereotyper. Ska man förstå östasiatiska skolsystem bör man titta på flera variabler eller faktorer, inklusive de ovan, men även när och hur till exempel matematik praktiseras i relation till läroplanen, lärares spetskompetens och undervisningsmetoder, föräldrars förväntningar och vilken kvalitet och kvantitet som läxläsningen har.
Som sagt är Sydkorea synnerligen bra på att producera film och popmusik, varav det förstnämnda ofta har ett större konstnärligt värde. Ända sedan Chan-Wook Parks Oldboy (2003) har mängder av kvalitetsfilmer producerats och lanserats, ofta inom drama, thriller och skräck.
Vassast är Burning (2018) men fjolårets Parasit, som är en underhållande dramakomedi, är inte mycket sämre och rönte stora framgångar vid gårdagens oscarsgala – bästa film, bästa regi, bästa utländska film, bästa originalmanus, bästa scenografi, bästa klippning. Vad är det då som gör denna film så bra enligt publik och kritiker?
Parasit handlar om en relativt fattig familj i Seoul, Sydkorea, som inte verkar lyckas med särskilt mycket alls, till dess att sonen lyckas få ett jobb som extralärare hos en rik familj. Stegvis förmår även de andra familjemedlemmarna bli anställda genom att nästla sig in, vid varje tillfälle genom något slags fult knep kombinerat med nepotism. I vissa filmer beskrivs rika som omoraliska men i det här fallet är det snarare tvärtom, vilket är befriande (om inte annat för variationens skull).
Filmen innehåller dock nyanser och mer subtila detaljer som gör den mer gripande och trovärdig. Exempelvis är den fattiga familjen inte helt depraverad och oempatisk och det går att ana visst klassförakt hos den rika familjens patriark, vilket får digra konsekvenser. Trots det tillspetsade scenariot och en del absurda scener är filmen tämligen realistisk. Det går bland annat att dra paralleller till den japanska dramakomedin Shoplifters (2018), men i Parasit är familjen det centrala medan det i den japanska filmen finns en icke-biologisk prägel på sammanhållning.
Tematiskt är fokus på hur de socioekonomiskt utsatta familjemedlemmarna börjar bygga luftslott och föreställa sig en mer situerad framtid, men senare kompliceras det hela när det visar sig att den tidigare hushållerskan – som de har lyckats göra sig av med – har låtit sin man bo i ett undangömt källarförråd. Filmen blir då något mer våldsam snarare än absurt rolig.
Som helhet är Parasit riktigt skarp, om än något överhajpad. Ingen av skådespelarna kan heller mäta sig med Joaquin Phoenix i Joker, som rättvist också tog hem oscartiteln för bästa manliga huvudroll. Dock gör de jämna och goda insatser och gestaltar karaktärerna väl.
Parasit visar också på att Sydkorea är ett land att räkna med, inte minst när det gäller film och musik. De produkter som industrin producerar och lanserar är både kreativa och kommersiellt gångbara.
I senaste numret av peer review-tidskriften International Journal of Music Business Research har jag med en artikel om k-pop. Mycket fokus är på BTS och Blackpink och vad som krävs för att lyckas men även k-pop i allmänhet. Tonvikt ligger framför allt på framgång relaterat till psykologiska, sociologiska och ekonomiska faktorer hos både individer, grupper och den globala sydkoreanska musikindustrins ramar.
Att vara i Sydkorea är som att befinna sig i ett andra klassens Japan. Länderna är väldigt lika på många sätt och har snarlik standard på mycket, men Japan är lite bättre på i stort sett allt. Lite artigare, renare, har bättre universitet, högre BNP, bättre infrastruktur. När det gäller turism går det inte ens att jämföra – det finns mycket mer att göra och se i Japan, hela vägen från Hokkaido till Okinawa. Mat och uteliv är jämna företeelser, dock. Det betyder inte att Sydkorea är dåligt, bara att Japan är avsevärt vassare.
Men det finns två saker som Sydkorea är betydligt bättre på: musik och kvalitetsfilm. Vid det här laget kan det inte ha undgått någon att Sydkoreas k-pop, som jag har haft koll på sedan 2009, har tagit över världen från och med 2018 med grupper som BTS och Blackpink. Men vad är det då som gör att Sydkorea är Japan så vida överlägset när det gäller film och popmusik, som båda är populärkulturella fenomen men väldigt olika?
Film
Inom koreansk kulturhistoria finns det ett begrepp, han, som enkelt översatt betyder ungefär att hysa agg efter en längre tids övergrepp. En del har även tolkat det som rädsla, rädslan att halka efter i samhället, och har delvis kopplingar till kolonialtiden och hatet mot Japan efter dess övergrepp.
Utan att gå in för mycket på detaljer och olika akademiska tolkningar så kan man slå fast att denna typ av känsla av att hysa agg och känna sorg och vrede präglar mycket av koreansk film. Det är ett disciplinerat men samtidigt känslostyrt folk, och i kvalitetsfilmer som Oldboy (2003), I Saw the Devil (2010), The Handmaiden (2016), The Wailing (2016), och Burning (2018) kan man se detta agg, han, riktas mot andra människor, ofta någon form av antagonist.
Kombinerat med det faktum att Sydkorea är exportorienterat, medan Japan har en insulär marknad, och har många influenser från väst och har sett till att göra genuina filmer har det lett till både konkurrens och kvalitet. Det är en välavvägd blandning mellan Korea och väst och håller ofta hög klass när det gäller manus, ljud, bild och regi. Något motsvarande finns knappast i Japan, åtminstone inom skräck, thriller och drama. Chan-wook Park, Chang-dong Lee, Hong jin-na, Sang ho-yeon, och Jee-won Kim är några av de mest framstående regissörerna/manusförfattarna. En av de allra bästa filmerna under hela 2000-talet, Burning, utkom 2018. Musiken, handlingen, symboliken, tematiken och atmosfären är på en helt annan nivå än merparten av japansk, brittisk och amerikansk film.
K-pop
Inom populärmusik är det dock en annan formel som gäller. Det finns endast några få exempel på han inom k-pop utan mycket är snyggt producerad, visuellt tilltalande, och lättillgänglig. En likhet är dock att musikindustrin är exportdriven – företag, som inspirerats av USA och Japan, har kalkylerat hur deras artister och grupper kan slå igenom runtom i Asien och i bästa fall bortom världsdelen (Europa, Nordamerika, Sydamerika etc.). Uppenbarligen har affärsmodellen och konceptet lyckats efter nästan 20 års slit.
Det som skiljer Japan och deras jämförelsevis mediokra musikgrupper är att den sydkoreanska popmusiken har högre produktionsvärde. Allt är mer välgjort, på alla plan. I Japan finns också en del skönhetsideal som innebär att tjejer ska se ut som Girl Next Door i stället för att maximera utseendet och generellt välja de snyggaste enligt en elitistisk, meritokratisk och kapitalistisk logik. Det är ungefär som Ukraina plus skalpellingrepp. Plastikkirurgi, bra gener, och långa ben premieras i Sydkorea enligt en sunt förnuft-föreställning om att det är det som säljer. Det har en universal appeal, en look som går hem lika mycket i Brasilien och Thailand, som Japan, USA, Frankrike, Israel, Dubai eller Mexiko. Samtidigt känns det åtminstone lite annorlunda än den anglosaxiska formeln. Mycket handlar förstå även om tajming och låtars hitpotential.
Sydkorea vill inget hellre än komma ikapp Japan. Sett till helheten har så dock inte blivit fallet. Japan dominerar alltjämt ekonomiskt och kulturellt. Men när det gäller film och populärmusik har Sydkorea lyckats bättre av ovannämnda skäl.
Samtiden rymmer både negativa och positiva fenomen. Bland de negativa kan stor ekonomisk ojämlikhet nämnas, både inom länder och globalt, och ökad självmordsfrekvens. Ekonomisk ojämlikhet speglar dock själva den inneboende dynamiken inom världsekonomin och kapitalismen, men systemet behöver tveklöst reformeras politiskt och ekonomiskt. Självmordstalen inom Sverige är stabila mellan 2006-2017 – den så kallade ökade psykiska ohälsan har faktiskt ej ökat i det svenska samhället, även om överdiagnostiken kan ge sken av att alltfler är deprimerade.
Även miljöförstöring är onekligen negativ, men studerar man det fenomenet mer ingående inser man att bilden är långtifrån entydig. Ju rikare ett land blir desto fler nationalparker och naturreservat etableras; dessutom har rika länder lättare att hantera naturkatastrofer, oavsett om de har koppling till global uppvärmning eller inte. Man kan även nämna infantiliseringen och försämringen av kulturen, vilket bland annat speglas i populärmusik och konst, som någonting negativt.
Nu ska jag emellertid inte relativisera de negativa företeelserna utan fokusera på tre positiva fenomen, som allesammans har engagerat mig en hel del under 10-15 års tid. Det rör sig om företeelser som har en stor global inverkan, varför dessa inte kan avfärdas som blott tillfälliga, triviala tecken i tiden.
1. Fitness
Fitnesskulturen har vuxit enormt, vilket även diskuterats i Forbes (2018) och verket Fitnessrevolutionen (2015) – inte minst själva intresset för att träna regelbundet, äta nyttigt och ändamålsenligt, snarare än bodybuilding och fitnesstävlingar. När jag började träna regelbundet på gym i februari 2004 var det redan väldigt utbrett så klart, men jag har sett intresset för fitness, wellness och crossfit öka under 15 års tid.
Helheten av all evidens tyder på att det är objektivt hälsosamt och positivt att träna regelbundet och äta ändamålsenligt: skelettmuskelstyrkan ökar, stressen minskar, förhållandet mellan muskelmassa och kroppsfett blir mer optimalt. Sannolikt bidrar det även med minskad alkoholkonsumtion och en överlag hälsosammare livsstil. Givetvis finns det även negativa fenomen som överträning och kroppsfixering men den allmänna debatten är så pass balanserad och vetenskaplig vid det här laget att det är undantag snarare än regel.
2. Kunskapsfokus
Det finns inte sällan ett glapp mellan det kvalitativa och kvantitativa. Det som har genuin kvalitet, vilket för övrigt inte alltid är enkelt att objektivt fastslå, leder inte nödvändigtvis till stor kvantitet i form av fans, intäkter, likes och följare. Ofta är förhållandena snarast omvända. Exempelvis läses forskningsartiklar och vetenskapliga böcker – delvis på grund av högre svårighetsgrad, delvis på grund av större svårtillgänglighet – av betydligt färre människor än intellektuellt slappa tidningskrönikor och slätstrukna Youtube-kanaler.
Dock visar sådana som fjolårets största intellektuella succé, Jordan Peterson, att kunskap och intellektuell debatt kan nå en stor publik och till och med läsekrets. Även svenske Tino Sanandaji är väldigt populär, trots att han är ekonomisk forskare i grunden. Det finns fler exempel, både i Sverige och andra länder. I allmänhet går det att skönja en trend i form av ökat kunskapsintresse. Givetvis kommer bara en försvinnande liten andel att bli kända och framgångsrika, men alla som skriver och forskar i skymundan kan likväl känna att deras arbeten åtminstone potentiellt skulle kunna uppmärksammas av fler. Framför allt gäller det att fokusera på ämnen som intresserar en större mängd människor, både ren naturvetenskap och intressanta samhällsfrågor.
3. K-pop
Det tredje positiva globala fenomenet som jag väljer att lyfta fram är k-pop. Ända sedan mitten av 1990-talet har jag följt och engagerat mig i en mängd musikgenrer som hiphop, metal och emorock, både rent personligen och som skribent och akademiker.
När jag sedan åkte till Japan och Sydkorea 2009 kunde en perfekt balans mellan min fäbless för östasiatiska skönhetsideal (som inte på något sätt innebär att man är “Asian lover” och begränsar sig till en viss kultur), resor och musik kombineras – det var då jag hörde j-pop/rock och k-pop för första gången och kunde ana varför det var så speciellt och det senare rentav kunde nå utanför Östasien.
Efter en resa till Taiwan 2013, där k-pop spelades flitigt, började jag intressera mig mer för det som kulturellt och ekonomiskt fenomen mer än själva musiken. Det visuella uttrycket, blandningen mellan västerländsk musik och det koreanska språket, självdisciplinen, samt den stora ekonomiska potentialen fångade mitt intresse och jag funderade på om jag kunde bidra med något själv. En del artiklar 2014 och 2015 publicerades och diskuterades i svensk media. Jag argumenterade för att det koreanska språket och den insulära amerikanska musikmarknaden utgjorde hinder för k-pop att slå igenom globalt på bred front.
Men 2018 blev det uppenbart att k-pop, trots dessa hinder, nådde stora globala framgångar, i och med de två grupperna BTS och BLACKPINK. Min näst senaste artikel, som kommer att publiceras i en internationell granskad forskningstidskrift inom snar framtid, förklarar de differentierande faktorer som ligger bakom att BTS i dag är världens största killgrupp och BLACKPINK världens största tjejgrupp (om än inte riktigt på samma skyhöga nivå som exempelvis Ariana Grande, Taylor Swift eller Dua Lipa). Enbart BTS har genererat 3,6 miljarder amerikanska dollar.
K-pop kan uppfattas som något rent subjektivt, antingen positivt eller negativt, men jag vill hävda att det finns en objektiv grund, inte minst gällande den visuella aspekten och innehållet. Det går förstås att kritisera branschen av en mängd skäl, exempelvis tidigare kontraktsdispyter, dålig behandling av medlemmar (särskilt från Kina), och de artificiella inslagen i form av singback, plastikkirurgi och andra visuella förbättringar – i hög grad samma företeelser som man kan kritisera västerländsk pop för.
Men fördelen med Sydkorea och dess musikindustri är att landet erbjuder en “tredje väg” mellan den extremt sexualiserade och dekadenta västerländska populärkulturen och den islamiska civilisationens rigida reglering av kvinnor och mäns sexualitet, utseenden och beteenden. Forskning visar att alltifrån japaner och kineser till israeler, palestinier, mexikaner, peruaner, fransmän och svarta och vita amerikaner älskar k-pop, kanske just på grund av att materialet har en närmast universell prägel. Oavsett etnisk och nationell bakgrund kan man tycka att exempelvis Apink är söta och duktiga. Lyriken behandlar teman som människor kan relatera till, oavsett om de är 15 eller 50: romantik. Dessutom finns en del utrymme för nya hybridgenrer som upplevs som lite “coolare”, till exempel BTS raplåtar eller NCT:s danskoreografi.
Ytterligare en positiv sak är att kroppsvariationen inom har k-pop har vidgats på sistone (utan att för den sakens skulle slå över i fat acceptance och liknande), vilket bland annat gruppen CLC manifesterar. Två medlemmar är relativt kurviga eller åtminstone normalbyggda.
För att sammanfatta existerar det alltså tre stycken globala fenomen – och som därtill har vuxit i omfattning de senaste åren – som är positiva och främst har en konstruktiv inverkan på människor som intresserar sig för dem. Personligen hade jag intresserat mig för dessa saker oavsett om de vuxit eller inte eftersom det handlar om preferenser, intressen och livsstil, men det är ändå givande att engagera sig i något som faktiskt har stor inverkan och potential till ännu större sådan.
