Att det förekommer felaktigheter – både från pro-ryskt och pro-ukrainskt håll – i anslutning till kriget i Ukraina är inte oväntat. Några av dem gäller bland annat den falska dikotomin mellan diktaturen Ryssland och demokratin Ukraina, när det i själva verket rör sig om två i olika grader bristfälliga regimer.

Inom mediestudier talar man ibland om “framing”, ett sätt att ringa in ett fenomen som väljs ut som särskilt viktigt att fokusera på, men att “frama” kampen för demokratin får anses vara ett misslyckande från västerländsk sida. Krig är främst dåligt för att civila dödas och länder försämras, inte på grund av graden av demokrati i det land som drabbas.

En annan felaktighet gäller Rysslands så kallade hybridkrigföring, särskilt i samband med annekteringen av Krim 2014, som anses ha varit särskilt effektiv och karakteristisk för Ryssland. Men Rysslands försök att använda bland annat information och andra icke-militära metoder är på intet sätt ny utan har förekommit i snart sagt alla krigförande länder under mycket lång tid.

Faktum är att huvudanledningen till att Ryssland kunde ta över Krim så enkelt är på grund av att de redan hade militär kontroll där på grund av ett avtal med Ukraina, parallellt med att Ukraina hade en ganska svag militär, samt att den ryskspråkiga befolkningen inte såg ryskt övertagande som någonting särskilt negativt. Även om valet var riggat så stödde många ryssar och ryskspråkiga ukrainare på Krim den ryska annekteringen, åtminstone så till den grad att de inte försökte göra revolt.

Det mesta tyder på att Ryssland har investerat i konventionella militära metoder och material – elitsoldater, pansarvagnar, missiler, mer avancerade stidssystem etc. – sedan Sovjet-unionens upplösning. Det är det som har gått att skönja både i Georgien 2008, i Syrien mellan 2010- och framåt, och i Donbass 2014-2015, samt invasionen av Ukraina 2022. Hela föreställningen om hybridkrigföring är alltså en extremt missvisande analys av vad som faktiskt har skett i detta hänseende.

Rysk “soft power” – idén om “En rysk värld”
I en annan viktig akademisk artikel, Soft power and identity: Russia, Ukraine and the ‘Russian world(s)’ (2016), redogörs i stället för att det som tidigare beskrivits som rysk propaganda är helt vanlig soft power, som används av en mängd länder som till exempel USA, Kina och Sydkorea.

Begreppet soft power, som myntats av Joseph Nye, är lite diffust men betyder i stora drag att till skillnad från hård makt, som militära medel, hot, och sanktioner, kan man få människor att göra som man vill med hjälp av attraktion – morot i stället för piska. Om till exempel Sydkoreas regering vill få fler turister till landet kan de dra nytta av att många gillar k-pop och k-drama och därför blir sugna att åka dit.

Problemet med begreppet är dock, bland annat, att många av dessa saker inte sker medvetet. Japans och Sydkoreas regeringar kan dra nytta av att k-pop, anime, manga etc. är populära företeelser men det betyder inte att de har planerat att det ska bli det eller att de styr produktionen. Dessutom är det ju upp till andra personer hur pass så att säga receptiva de är för det attraktiva materialet.

Från rysk sida kan man dock ana en lite mer utstuderad soft power sedan ungefär 2007. Både Putin-regimen, patriarken Kirill av Moskva, och andra centrala aktörer har kunnat föra fram narrativ som avsiktligt har syftat till att stärka attraktionen av rysk kultur och politik. Till viss del har man också lyckats.

Så här skrev jag om rysk soft power 2015:

Russia constitutes one of the largest countries and economies in the world, and like China and Saudi Arabia it is more or less authoritarian. Another current characteristic is its geopolitical expansions in for instance Ukraine.

Besides military hard power, influential Russians use soft power by the means of media channels such as Russia Today in order to spread an alternative world-view, different from the Western, pro-EU and pro-American counterpart.

This might be a relatively fruitful way to get both Western and other people more on the Russian side, or at least to have a more nuanced understanding of Russia and what it aims for both culturally, economically and (geo)politically.

Mer specifikt betyder det att man vill föra fram ett narrativ som betonar föreställningen om “En rysk värld”, som förenas inte bara av snäv etnicitet utan mer allmängiltiga företeelser som det ryska språket, kulturen och ortodoxt kristna värderingar. Narrativet är så pass inkluderande att även de som har lärt sig ryska på till exempel universitet och/eller genom självstudier tillhör “den ryska världen”. Mer specifikt har det dock syftat till att förena de östslaviska folkgrupperna – ryssar, ukrainare och belarusier. Dessutom finns det, återigen, många rysktalande i Ukraina.

Det framstår, ur vissa aspekter, som ganska attraktivt på riktigt. Det ryska språket är stort och användbart och delvis ganska vackert, det finns gott om vackra platser i Ryssland – både naturområden och kyrkor – och på senare år även rysk populärmusik som är riktigt, riktigt bra. Främst inom rap, som Miyagi och Endspiel från delrepubliken Nordossetien och Skyptonite från Kazakstan, men även en del mjukare musik som pop, ballader etc. En del mer traditionellt sinnade människor har också fattat visst tycke för professionella kanaler som Russia Today (RT).

Hade Rysslands ageranden begränsat sig till soft power hade landet och kulturen sannolikt fortsatt vara ganska attraktivt, även för ukrainare. Men redan innan invasionen av Krim fanns indikationer på att stora delar av Ukrainas befolkning inte omfamnade narrativet. De var inte anti-ryska men ville se Ukraina som en del av ett större Europa, där även Ryssland ingår, men med ett självständigt Ukraina som grundstomme.

Rysslands regim har dock vägrat gå med på detta, och däri ligger ett av grundproblemen. En ny studie från Kievs sociologiska institut visar att antipatierna mot Ryssland är större än någonsin. Undersökningar som genomförs i till exempel västerländska länder kommer sannolikt att påvisa försämrade uppfattningar om den ryska regimen och till och med om ryssar, ryska språket och rysk kultur i allmänhet. Sannolikt har man även undergrävt för den mer hybridiserade, delvis amerikaniserade populärmusiken som var mycket populär så sent som i början av 2022.

Soft power som politisk-ekonomisk strategi har stora begräsningar och det finns lägen då militär makt och sanktioner behövs. Ryssland har dock begått ett stort misstag och ironiskt nog dödat drömmen om att människor i andra delar av världen frivilligt omfamnar rysk kultur.