Därför blev det inte fred på jorden efter Sovjetunionens fall

Många har säkert hört talas om den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyamas teori som framförs i verket The End of History and the Last Man (1992). I korta drag bygger den på att världen gick mot ökad fred, politisk och kulturell homogenisering, och därmed ett slut på historiens dialektik, det vill säga konflikter mellan stater och andra aktörer.

1991 andades mycket optimism. Den tredje stora demokratiseringsvågen hade inletts i mitten av 1970-talet och efter Sovjetunionens fall 1991 blev världen alltmer optimistiskt inriktad, åtminstone ur ett västerländskt perspektiv. Länder som ännu inte var demokratiska och underordnat sig den unipolära världsordningen med USA som hegemon skulle stegvis införa liberaldemokrati och marknadsekonomi i enlighet med västerländska ideal. Om Japan, Sydkorea och Taiwan kunde gå från att vara asiatiska diktaturer till att bli amerikaniserade demokratier med enorm ekonomisk tillväxt som följd skulle andra länder både vilja och kunna följa en liknande väg, förr eller senare.

I en del fall har det så också blivit. De baltiska och centraleuropeiska länderna har anammat både marknadsekonomi och europeisk demokrati. EU bildades som ett fredsprojekt och som en ganska stark politisk-ekonomisk union. Som Harvard-akademikern och populärvetenskaplige författaren Steven Pinker noterar har världen också blivit fredligare i relativa tal, alltså procentuellt sett i relation till jordens totala befolkningsmängd. Som Umberto Eco understryker i en av sina essäer i antologin Kräftgång dödas också allt färre civila i stridigheter. Det totala interstatliga kriget har ersatts med mer begränsade konflikter och diverse proxy-krig.

Men att världen inte har blivit fredlig och fantastisk är ändå plågsamt uppenbart, även om färre förolyckas i relativa tal. Folkmordet i Rwanda 1994 var en av modern tids mest bestialiska konflikter. Balkan-krigen skördade tusentals dödsoffer i sådan omfattning att föreställningar om det civiliserade Europa ter sig förfelad. Rysslands inbördeskrig i Tjetjenien, jihidistisk terrorism, inbördeskrig i Syrien, Mali, och talrika dödsskjutningar och bombattentat i USA, Pakistan, Nordafrika och flertalet EU-länder vittnar om att allt inte är ljust och hoppfullt. Kriget mellan Ukraina och Ryssland, som inleddes 2014 och fick ny fart i februari 2022, är den största väpnade konflikten på europeisk mark sedan 1945.

Hur kunde det bli så här? Nedan skisserar jag några huvudfaktorer som är värda att ta fasta på när den frågan belyses.

Felaktig människosyn
Redan innan upplysningstiden på 1700-talet diskuterade filosofer som Niccolo Machiavelli och Thomas Hobbes människans goda och mindre charmerande sidor. Redan hos Platon och Aristoteles finns en insikt om att “goda regimer” snabbt kan degenerera och bli dekadenta. Inom utvecklings-, personlighets- och evolutionspsykologi kompletteras sedan dessa mer politisk-filosofiska insikter med en syn på människans växlingar mellan egoism och altruism, eller mellan gott och ont om man så vill. Det påvisas att det finns en viss andel människor med psykopatiska drag och en del av dem hamnar i maktposition. Ledande psykologiforskaren David Buss poängterar att politiska ledare som Josef Stalin, Ion Antonescu, Adolf Hitler, Pol Pot och Ferdinand Marcos sannolikt var psykopater och delvis därför mördade de miljoner människor.

De flesta människor har både goda och onda, alternativt bra och dåliga sidor. En del lider inte bara av “mörka” personlighetsdrag som psykopati utan även neurotiska sidor, vilket kan ha varit fallet gällande många skoldåd, senast nu i Malmö. Dessutom styrs många människor av prestige och passioner snarare än enbart rationellt tänkande. Sannolikt kommer därför en del av framtidens ledare att göra hemska eller synbart irrationella saker under “rätt” omständigheter, särskilt i ett pressat läge. Den amerikanske konservative tänkaren Patrick J. Buchanan har påtalat att det kommer alltid att finnas tyranner. Efter Assad och Putin kommer det dyka upp nya sådana, förr eller senare. Demokratisk framfart kan dämpa en del sådana effekter, sannolikt, men även demokratiska länder har kärnvapen och kan begå grava strategiska misstag.

Västvärlden har rustat andra stormakter
En annan, närmast ironisk aspekt, är att USA direkt eller indirekt har bidragit till att rusta stormakter. USA, Storbritannien och andra framträdande västländer lärde t.ex. Singapores Lee Kuan Yew hur man skapar stabil ekonomisk tillväxt, som sedan inspirerade Kinas reformer genomförda av inte minst Deng Xiaoping 1978 och framåt. USA inspirerade glasnost och perestrojka, och även Putin-regimen har anammat en del västerländska idéer när det gäller ekonomisk tillväxt, teknik och export. Till viss del gäller det även den allierade arabstaten Saudiarabien och världens mest folkrika land, Indien.

USA och Storbritannien har alltså, kanske naivt, bidragit till att rusta andra stormakter som under decennier har haft en stark ekonomisk tillväxt och sedan använt en del av detta mervärde till att bygga en stark militär. Enligt Global Firepower är Ryssland, Kina och Indien världens största militära makter efter USA. Visserligen har USA stöd och samarbeten med Japan och Sydkorea men de är inte med i Nato. Den forna militära stormakten Tyskland återfinns först på plats 16 på världsrankingen i detta avseende.

Historiska ojämlikheter
En annan viktig faktor är att det finns en inneboende ojämlikhet i världen som har grunden i en mängd historiska processer. Många länder är fortfarande oerhört fattiga och har, åtminstone i relation till andra länder, inte nått närmelsevis samma ekonomiska utveckling som de rikaste 30-40 nationerna. En del av detta spiller även över på sådant som kulturella värderingar och kognitiva och icke-kognitiva förmågor. Än i dag finns det människor som är så pass desperata att de spränger sig själva i luften med en spikbomb, ansluter till IS, eller äldre män som gifter sig med barn. Även i rikare länder har det på grund av bl.a. migration dykt upp aparta kulturella fenomen som kvinnlig omskärelse, hedersmord och kusingifte (som dock delvis hanteras via utlandsresor snarare än att det sker inom Sverige).

Det är också osannolikt att många av dessa skillnader kommer att försvinna snart på grund av en mängd pågående konflikter i bland annat Mali, Syrien, Yemen, Nigeria m.fl. stater.

Kulturell och ideologisk heterogenitet
Ytterligare en faktor, som hänger nära samman med den föregående, är att världen inte kännetecknas av kulturell homogenitet utan stor heterogenitet. Det finns tecken på kulturell och materiell homogenitet gällande alltifrån till byggnadsmaterial till kläder, sport, mat och musik, men lika mycket som visar på motsatsen. Alltså, västerländsk kultur och politiska preferenser har inte tagit över på global nivå utan i stället har auktoritära regimer som Kina och Ryssland flyttat fram sina positioner de senaste 20 åren. Saudiarabien och andra rika oljeländer är både auktoritära och teokratiska. Talibaner har återerövrat Afghanistan. Det finns fler exempel. När betydande kulturell och ideologisk heterogenitet föreligger finns risk för allvarliga konflikter, både inom och mellan länder.

Ekonomiska kriser
Slutligen kan man även nämna att det i hög grad västerländska finansiella systemet kännetecknas av en sorts cyklisk instabilitet, vilket betyder att olika ekonomiska kriser tenderar att avlösa varandra. Sådana kriser brukar leda till att populism och auktoritära tendenser förstärks. I vissa sammanhang kan det också förstärka risken för allvarliga konflikter.

Quod erat demonstrandum.

Är Donald Trump psykopat?

Inför presidentvalet är det ganska ointressant att följa debatter eftersom åsiktsklimatet är så polariserat. De som gillar Hillary Clinton försöker till varje pris lyfta fram hennes förtjänster, tona ner hennes brister, och nedvärdera Donald Trump, och vice versa. På grund av att USA i hög utsträckning är en oligarki – det är pengarna hos eliterna som styr – är det dessutom delvis rätt så ointressant vem som vinner. Trump kommer inte att få igenom alla sina förslag i senaten om han vinner, och Clinton är i princip helt i händerna på sin administration, lobbygrupper och finansbranschen. Troligen är hon en av modern tids mest köpta politiker. Om hon vinner hoppas jag att de som bestämmer inte får för sig att kriga mot Ryssland, för det vore onekligen katastrofalt för världen.

Med det sagt har det dock skrivits en del intressant om Trumps personlighet på sistone, särskilt författaren Aleksandar Hemons artikel i Dagens Nyheter. I denna diskuteras det återkommande ämnet, att Trump tycks ha klara psykopatiska drag. Ingen vet dock om Trump kan klassas som psykopat enligt Psychopathy Checklist – Revised (PCL-R), utan man kan endast ana att han är det. Det finns inga testresultat som bekräftar eller tillbakavisar det. Hemon kan ha träffat rätt i viss mån men det han skriver är ändå spekulationer.

donald-trump

Gällande testet som sådant har det kritiserats för att ge uttryck för Fundamental attribution error (att yttre faktorer gällande beteende förbises – en kriminell person kan vara kriminell på grund av omständigheter snarare än personlighet) och fokuserar för mycket på kriminalitet. Dessutom har utvärderarens (psykologen) personlighet betydelse för om den kategoriserar en kriminell som psykopat eller inte. Har utvärderaren låg grad av empati och spänningssökande (som stereotypt kan ses som konservativa kännetecken) är nämligen sannolikheten större att den kriminella som undersöks klassas som psykopat. Det är lite oroväckande, nästan, att sådant ska påverka så mycket inom ramarna för en så viktig profession. En fördel med att göra testen på egen hand och låta resultaten tala för sig själva är att man slipper yttre inblandning. Det finns dock kanske en risk för att psykopaten manipulerar sina resultat beroende på om hen vill uppfattas som psykopat eller inte.

En sak som också är en brist med testet, och särskilt den mer klassiska förståelsen av vad psykopati innebär, är att den förbiser det som kallas industrious psychopathy (alternativt corporate psychopathy). Industrious betyder flitig och arbetsam, och är förknippat med personlighetsdraget conscientiousness, som har setts som motsatsen till psykopati. En psykopat, enligt den klassiska uppfattningen, är nämligen lat och ansvarslös och drar sig inte för att ljuga för att slippa att ta ansvar. Massmördaren Ted Bundy var visserligen intelligent, men på grund av sin låga grad av conscientiousness slutförde han aldrig sina juridikstudier. Han är en alltså en typiskt “klassisk” psykopat enligt detta synsätt.

Hemon säger att Trump är en patologisk lögnare, och delvis kanske det stämmer, men han är också en oerhört framgångsrik affärsman och sådana måste arbeta hårt, ta ansvar, och hålla sitt ord många gånger. Det betyder inte att de inte samtidigt, i andra sammanhang, kan vara lögnare, skattesmitare, ha låg empati, vara grandiosa, och anser sig vara berättigade till en massa olika saker (till exempel att tafsa på kvinnor), men the industrious psychopath är en mycket mer komplext sammansatt personlighetsprofil (och Trump är långtifrån den enda utan mängder av människor i ledande positioner har liknande karaktär).

Trump är troligen snarare en machiavelliansk typ, och machiavellism är ganska likt psykopatism fast handlar mer om att vara slug. Han blandar mod och ärlighet med lögner och manipulation.

“The lion cannot protect himself from traps, and the fox cannot defend himself from wolves. One must therefore be a fox to recognize traps, and a lion to frighten wolves.”
― Niccolò Machiavelli, The Prince

Samtidigt verkar Trump ganska impulsiv och påminner då kanske mer om en åsna än en räv (eller lejon). Det kanske är en del av den populistiska retoriken för att få med sig så många väljare som möjligt men ofta ger han hur som helst inget vidare intelligent intryck.

Sammanfattningsvis går det inte att utröna om Trump är psykopat eller inte, men utifrån sin karriär och det han har visat under presidentsvalskampanjen har han slående likheter med the industrious psychopath och machiavellism. Han växlar också mellan att säga intelligenta saker och att framstå som ganska osmart.