Within ‘traditional’ Buddhism [1], the concept of karma is linked to both supernatural (or super rational) beliefs and immanent perceptions of the world as many modern people understand it from a scientific point of view. Gautama Boddha, while meditating, was reminiscent of his earlier lives and thus identified a causal chain of previous, current and future existences.
This point of view, also absorbed by many within the frames of what is labeled ‘Hinduism’ with an umbrella term, has led to a religious belief which is linked to the five major life forms within mainstream Buddhist thinking. Thus a human being can, in theory, become a cat in the next life if he or she does less well throughout this life (a cat has a lesser value than any human being, since animals as a category of life form always has a lesser value). Hence, karma is sometimes defined as the ‘sum of good and bad deeds’. If the good ones exceed the bad, then one should expect a positive outcome – if not in this life, then in a future existence. Some do also link this to the idea that what comes around goes around.
But karma has also always had, and still has, a very simple, objective, logic and non-superstitious dimension. That is, cause and effect, stripped of all feelings and sentiments. Like our laws of nature, which are perhaps the most important aspect in this context. If you jump from a tree, then you will eventually touch the ground.
Many contemporaries, however, appear rather ‘religious’, particularly in the sense of ‘superstitious’, although within a secular framework. For instance, many are fooling themselves into thinking that everything from foodstuffs to politics does not apply to the karmic law. But it does. It always does. I will not dwell more on the significance of calories but it is perhaps the nutritional example par excellence. With regard to intellectual and academic achievement, these laws are not as easy distinguishable as the input/output rule of diet, but nevertheless they always say something about how things work, both from an individual perspective and in relation to other people. Instead of pure karmic law, it is largely related to plausibility. If one constantly reads, writes, analyzes and revises, then it is more likely that one will develop intellectually – and achieve something, like the completion of a bachelor’s thesis or a journal article – than if one uses most of the available time to stir at more or less pointless social media data on one’s smart phone.
“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham
Like most other people I myself do procrastinate to some extent, especially under certain circumstances and particularly if my level of inner motivation for some reason decreases, but generally I do have a rather strong work ethic. This is not same as the to stress that it will automatically lead to good outcomes, but it is more likely that some goals will be achieved since work ethic underlies many achievements – it is often one of several, partly interacting main factors. One can be upset at a certain professor, who does not give you the support that you think that you deserve. That sort of complaints might sometimes be reasonable, and as individuals we cannot affect everything, but one should also try to introspectively analyze one’s own strengths and shortcomings.
When one objectively – in the sense of not letting feelings and sentiments obstruct – analyzes a particular academic achievement or the physical results from continuous gym or running exercise, then it is partly or largely related to one’s own constructive actions as well as shortcomings. Sometimes it is not really one’s own fault – for instance, if one has sleeping problems and/or has to make a newborn child the top priority in life, then one should probably not blame oneself for lack of motivation and character – but in many regards it actually is. I often end up realizing that I have done, if not major than at least minor mistakes, and/or not taken the opportunity which was given to me at an earlier stage. Both in the gym, academically, and in other contexts. This can in turn make me a bit sad and to not say seriously frustrated, but that is nevertheless how things are, whether one likes it or not.
To summarize, people should strive to understand how the current world works, constantly related to the karmic laws of cause and effect. Sometimes this is quite simplistic, for instance when it comes to counting calories or the law of gravity, but in other respects it demands a little bit more thinking. Many phenomena in life are rather related to probability than easy distinguishable cause and effects, and if several factors are involved, it is likely only partly your own efforts that matter. Do not blame yourself like a religious (or secular) sinner, but realize that what you do always have consequences.
Ginkaku-ji or Rokuon-ji in Kyoto – one of the world’s most famous Zen temples, which Yukio Mishima wrote a novel about in 1959, The Temple of the Golden Pavilion. I took this not very original picture when I was in Japan in 2009.
Inom “traditionell buddhism” [1] är karmakonceptet sammanlänkat med både övernaturliga (eller superrationella) föreställningar och immanenta uppfattningar om världen som de flesta moderna människor uppfattar som vetenskapliga. Gothama Buddha – medan han mediterade – mindes sina tidigare liv och identifierade därmed en kedja av orsak och verkan mellan tidigare, nuvarande och framtida existenser.
Detta synsätt, som också absorberats inom det som kallas hinduism med en paraplybeteckning, har lett till många religiösa föreställningar som är knutna till de fem huvudsakliga livsformerna inom mainstreambuddhistiskt tänkande. Alltså kan en mänsklig varelse, i teorin, bli en katt i nästa om han eller hon har gjort mindre bra ifrån sig i detta liv (alla djur är alltid lägre stående än människor). Därför definieras karma ibland som “summan av bra och dåliga handlingar”. Om de bra överstiger de dåliga kan man förvänta sig bra resultat – om inte i detta liv så i en framtida existens.
Men karma har också och har alltid haft en enkel, objektiv, logisk och icke-vidskeplig dimension. Det vill säga, orsak och verkan, helt utan känslor och sentiment. Likt våra naturlagar, som är kanske den mest centrala aspekten i detta hänseende. Om du hoppar från ett träd kommer du följaktligen att nudda marken.
Många nutida människor framstår dock som “religiösa”, särskilt i bemärkelsen “vidskepliga”, även om det är inom ett sekulärt ramverk. Beträffande alltifrån politik till kosthållning lurar sig till att tro att många av de karmiska lagarna inte gäller. Men det gör dem. Alltid. Jag ska inte älta mer om vikten av att räkna kalorier men det är förmodligen näringsexemplet par excellence. När det gäller akademiska framgångar är inte dessa lika enkelt urskiljbara som input/output gällande kalorier, utan snarare kopplat till graden av sannolikhet. Om man konstant läser, skriver, reviderar och analyserar är det mer sannolikt att man lyckas uppnå ett visst mål – som att bli färdig med en kandidatuppsats eller forskningsartikel – än om man använder merparten av den tillgängliga tiden åt att till exempel ta del av information som sprids på sociala medier.
“Like gravity, karma is so basic we often don’t even notice it.”
― Sakyong Mipham
För mig personligen, liksom för många andra personer, tenderar jag att prokrastinera i en viss utsträckning, inte minst under omständigheter då min inre motivation av någon anledning är lägre än vanligt. Generellt har jag dock en bra arbetsmoral, vilket är en viktig faktor för att lyckas uppnå ett särskilt mål. Som individer kan vi visserligen inte påverka allt, långtifrån, men man bör alltid introspektivt analysera sina egna brister och förtjänster.
Ibland är det verkligen inte ens eget fel – till exempel när man har sömnproblem eller ens nyfödda barn tar den mesta av uppmärksamheten – men i många fall är det faktiskt det. Det slutar ofta med att jag tvingas inse att jag har gjort stora, eller åtminstone smärre misstag, och/eller inte tagit vara på en möjlighet som jag givits i ett tidigare skede. Både träningsmässigt, akademiskt och i andra sammanhang. Detta kan i sin tur göra mig en aning ledsen, för att inte säga väldigt frustrerad, men det är hur som helst så som det är, oavsett om man gillar det eller inte.
När man objektivt – i avseendet att inte låta känslor och sentiment skymma sikten – analyserar en särskild akademisk framgång eller de fysiska resultaten av kontinuerlig gym- eller löpträning, så är det delvis eller rentav till stor del relaterat till ens egna prestationer, så väl som tillkortakommanden.
För att sammanfatta: människor bör sträva efter att förstå hur vår värld verkligen fungerar, alltid knutet till den karmiska lagen om orsak och verkan. Ibland är detta väldigt simplistiskt, som till exempel när det gäller att räkna kalorier eller tyngdlagen, men i andra fall kräver det lite mer eftertanke. Många fenomen i livet är snarare kopplade till sannolikhet än enkelt urskiljbara orsakssamband, och om många faktorer är inblandade är det mer sannolikt att det enbart är delvis som ens egna ansträngningar spelar roll. Klandra inte dig själv likt en religiös (eller sekulär) syndare, men inse att allt som du gör alltid får konsekvenser.
[1] Den enda tidiga skola inom buddhism som blev lämnad orörd efter att hinduiska härskare hade krossat alla andra buddhistiska skolor var theravada på Sri Lanka, som senare spreds vidare till Kina och därefter vidare till Japan via Korea, samt många övriga delar av Östasien, Sydostasien och Sydasien. Theravada kallas ibland hinayana, som är en nedsättande beteckning från den andra stora inriktningens sida, mahayana. Mahayana är i sin tur en väldigt mångfacetterad inriktning, och i denna ingår bland annat zenbuddhism som är den förgrening som i högst grad betonar det objektiva och osentimentala synsättet på vår omvärld.